Låt 2018 bli året när vi inser att en debattör aldrig är bättre än sin egen svans.
Låt 2018 bli året när vi inser att en debattör aldrig är bättre än sin egen svans.

2017 förstod vi vilket inflytande vissa samhällsdebattörer har över sina följare, och vilka problem det kan innebära för demokratin. 2018 måste bli året när vi alla inser att en debattör aldrig är bättre än sin egen svans, skriver Nina Åkestam.

2017 kommer att gå till historien som har svansens år. Det var året då vi fattade vilket inflytande vissa samhällsdebattörer har över sina följare, och vilka problem det kan innebära för demokratin. Det var året när vi blev uppmärksammade på (av bland andra Sydsvenskans krönikör Moa Berglöf) att politiker som Hanif Bali, ledarskribenter som Ivar Arpi, och debattörer som Ann Heberlein inte bara råkar få följare som är villiga att gå över alla rimliga gränser för att försvara sina idoler. Det blev tvärtom tydligt att idolerna själva inte gör mycket för att förhindra det, utan tvärtom verkar uppmuntra det.

Det är en del av den nya politiska logiken som vi verkar bli tvungna att anpassa oss till. Men det betyder också att vi kan börja ställa vissa krav. Hittills har det varit möjligt för debattörer att rycka på axlarna och mena att det inte var de själva som stod för hoten, hatet, de sexistiska och rasistiska påhoppen. 2018 måste bli året när vi alla inser att en debattör aldrig är bättre än sin egen svans.

LÄS MER: Nina Åkestam: Det är dags att pensionera julångesten

Det beror på två saker. För det första: Kommunikation har en sändare och en mottagare. På så vis är det mindre viktigt huruvida en debattör själv använder exempelvis rasistiska ord. Om hens kommentarsfält fylls av sådant innehåll blir det tydligt att det var det som läsarna uppfattade som meningen.

För det andra: Debattörer kan styra sina svansar. Det är fördelen med sociala och digitala medier. Den som missuppfattas kan redigera och förtydliga vad hen egentligen menar. Kommentarer som inte limmar med de egna värderingarna kan besvaras eller tas bort. Och i samma sekund följarna börjar bete sig hatfyllt eller hotfullt mot ens meningsmotståndare kan, och bör, man självklart protestera. Istället låtsas debattörerna som att det regnar, eller som att det inte finns något de kan göra. Det är både fegt och falskt.

Det minsta vi kan begära av folk som har högt uppsatta positioner inom journalistik och politik är att de kan uttrycka sig på ett sätt som inte uppfattas som uppmuntran till hat, hot och andra barnsligheter. Annars har vi helt enkelt för låga krav.

LÄS MER: Nina Åkestam: Dags att vädra ur i reklambranschen

Plus: Julledighet. En hel vecka kvar!

Minus: Rasism och kvinnohat. Upphör aldrig att förvånas över att folk fortfarande orkar hålla på med såna 1800-talsfenomen.

Nina Åkestam

”Folk tror att jag är ganska sval” – möt Metros kolumnist Nina Åkestam i videon nedan

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset