Det största problemet vi har i dagens familjer är inte skärmar, skriver Nina Åkestam.
Det största problemet vi har i dagens familjer är inte skärmar, skriver Nina Åkestam.

Det är möjligt att livet skulle bli lite bättre om dagens föräldrar, som Alfons Åbergs pappa, satt och gömde sig bakom dagstidningen istället för bakom Facebook. Men riktiga problem kräver att vi ingriper som medmänniskor, skriver Nina Åkestam.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Om man som jag har har äntrat familjelivet de senaste åren, och därmed följt en del debatter som handlar om barn, framgår en sak tydligt. Det största problemet vi har i dagens familjer är skärmar. Det är barn som sitter klistrade; mammor som missar ett utstjälpt mjölkglas för att de kollar mailen; pappor som tittar på Instagram istället för på sandlådan i parken. Det verkar som att vi lever i ett samhälle där allting funkar så bra att det vi verkligen måste ta itu med är att treåringar leker för mycket med pedagogiska appar och för lite med pedagogiska löv i skogen.

LÄS MER: Ta det lugnt, framtidsföräldrar – vi följer inte råden

Tyvärr så är ju den bilden inte alls sann. För medan proffstyckare med missklädsamt navelskådande perspektiv rasar över mobilflippande på bussen, är Sverige fullt av barn som far illa. Illa på det sättet man helst inte vill tänka på. Sexuellt utnyttjande. Våld. Missbrukande föräldrar. Sjuka föräldrar. Sjuka barn. Flykt. Föräldrar som inte har råd med mat, med hyra, med varma kläder, där tanken att alla i familjen skulle ha en egen smartphone är svindlande. Med det perspektivet framstår att någon kollar Snapchat när familjen sitter tillsammans i soffan, mätta och varma och trygga, inte som något jätteproblematiskt.

Självklart måste man kunna fokusera på små och stora saker samtidigt. Och det är möjligt att livet skulle bli lite bättre om dagens föräldrar, som Alfons Åbergs pappa, satt och gömde oss bakom dagstidningen istället för bakom Facebook.

LÄS MER: Nina Åkestam: Till min son – du har dragit en av de högsta vinsterna i livets lotteri

Men vi människor har ändå begränsat med tid och hjärnkapacitet. Och ofta använder vi små skitproblem som avledningsmanöver för att slippa ta tag i de riktiga grejerna. För det är så himla mycket lättare att kritisera någon som tittar på TV, än att uppmärksamma något som faktiskt är farligt på riktigt. Om vi tänker på riktiga problem räcker det nämligen inte att vi stänger av Babblarna för att vi ska få känna oss som goda föräldrar. Riktiga problem kräver att vi ingriper som medmänniskor.

Att framställa skärmtid som ett jättebekymmer är ett hån mot alla som har sådana riktiga problem, och alla barn som växer upp bland dem. Som behöver vår uppmärksamhet, vårt stöd, vår hjälp. Att missa det är verklig brist på barnperspektiv.

+ Nina Rung. Den outröttliga kriminologen som aldrig väjer för riktiga problem är en förebild för oss alla.

– Daniel Tiger. Jag och min ettåring tittar gärna på YouTube tillsammans, men varför måste Daniel Tiger vara favoriten?

Nina Åkestam

LÄS MER: Att jag inte är precis som du gör mig inte till en idiot

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset