"Vad fan får jag för pengarna?" undrade Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling. Även om det var oproffsigt formulerat är det en fråga fler borde ställa, skriver Nina Åkestam.
"Vad fan får jag för pengarna?" undrade Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling. Även om det var oproffsigt formulerat är det en fråga fler borde ställa, skriver Nina Åkestam.

Fler borde ställa samma fråga som Leif Östling, skriver Nina Åkestam.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Förra veckan stormade det som bekant kring Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling. Hans kommentar gällande vad fan han får för sina skattepengar blev snabbt viral. Att Östlings ordval var oproffsigt verkar de flesta vara överens om. Så även Östling själv, som backade från uttalandet och kallade det slarvigt. Men själva frågeställningen, vad vi som samhälle får ut av den skatt vi betalar och hur systemet kan förbättras, är faktiskt märkligt frånvarande i den politiska debatten. Det anses högerspökigt att ens prata om det. Som att det inte var möjligt att vilja ha en stor stat och samtidigt vilja att pengarna vi sätter in kommer till bästa möjliga nytta.

Sverige har världens tionde största BNP per capita. Vi har samtidigt världens sjätte högsta skattetryck. Eftersom vi också har ekonomisk tillväxt finns det mer och mer pengar i skattkistan för varje år som går. Jag tycker inte att det är jättekonstigt att många undrar hur fasen det då är möjligt att vi inte har råd med exempelvis barnmorskor till de barn som föds, vettig omsorg om de gamla och ett humant mottagande av våra asylsökande. Resurserna finns ju uppenbarligen någonstans, så var sjutton har de tagit vägen? Den frågan borde vara brinnande hos politiker av alla färger. I stället är den kall som en halvdöd plattfisk.

LÄS MER: Nina Åkestam: Självklart att Ulf Kristersson (M) inte vill kalla sig feminist

Ett problem är att vänstern backar undan eftersom effektivisering i skattesammanhang har blivit synonymt med dumsnåla besparingar. Men så behöver det inte vara. Man behöver inte vara ett ekonomiskt snille för att inse att det går väldigt många undersköterskeraster på en Nuonaffär (kostnad 53 miljarder). 1,36 miljarder, närmare bestämt. Eller att det går 3,34 miljoner månadslöner för heltidsanställda sjukhusstädare på ett Nya Karolinska (beräknad kostnad 61,4 miljarder). Att ta väl hand om skattepengar är ett sätt att skapa mer välfärd och bättre villkor, inte tvärtom. Haverier som Nuon och Karolinska är däremot katastrof. Om sådana beslut fattas kan vi ha åtta eller åttio procents skatt, pengarna kommer ändå inte att räcka till det vi behöver. Hur får vi stopp på det? Det är där diskussionen borde börja och sluta.

+ #tystnadtagning. Kanske kan 456 röster ÄNTLIGEN få oss att sluta prata om enskilda rötägg, och börja prata om varför dessa rötägg får fortsätta?<
– Alexander Bard. När ska vi sluta dalta med ointressanta mobbare?

”Folk tror att jag är ganska sval” – möt Metros kolumnist Nina Åkestam

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset