I stället för att oroa mig väljer jag istället därför att gömma mig på toaletten tillsammans med gamla avsnitt av Hylands hörna samtidigt som barnen tar del av en samtid som ter sig mer och mer obegriplig för mig, skriver Nisse Edwall.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Min 2,5 år gamla son Jojos liv handlar för närvarande ganska mycket om att han vill se ”Spiderman”. Man kan kanske tro att det är den senaste remaken där Tom Holland spelar en något pubertal spindelpojke som slagit an en sträng hos honom. Men så är det inte. Den filmen känner han inte till. I stället vill han se Youtubeklipp där diverse datanördar världen över skapat ett 3D-universum där en rudimentärt animerad Spindelman planlöst springer runt samtidigt som det studsar färgglada bollar runtomkring honom. Helt jävla stört är bara förnamnet.

Min andra son Manne, som tämligen nyss fyllt åtta, hyser även han ett visst Youtubeintresse. Men i hans fall handlar det om att han vill kolla på killar i sena tonåren som öppnar virtuella paket med fotbollsbilder under ackompanjemang av ett karaktäristiskt senpubertalt brölande. Detta är mer störande än stört i min värld.

LÄS MER: ”Pappapoddaren” Nisse Edwall blir ny kolumnist i Metro

Frågetecknen som hopar sig rörande dessa två samtida fenomen är så många att de med lätthet kan fylla valfri sportlada ute i landet. Men. Det största frågetecknet av dem alla är nog trots allt det frågetecken som hamnar efter frågan hur detta kommer påverka dem som vuxna. Hur orolig bör jag vara liksom?

När jag tänker tillbaka på vad jag såg på TV som barn minns jag nån julkalender med Klasse Möllberg (Vad var det?), några brottstycken Robert Gustafsson i Björnes magasin och ett barnprogram med någon slags kanindocka som bodde i ett kålhuvud. Mer är det inte.

Med tanke på att jag nu som vuxen varken drömmer om att bo i ett kålhuvud eller pyssla tillsammans med en man utklädd till björn så är nog risken rätt liten att Manne kommer spendera livet med att skrikande öppna digitala paket med fotbollsbilder. Att Jojos framtid består av ett sökande efter färgglada bollar verkar även detta rätt osannolikt.

I stället för att oroa mig väljer jag istället därför att gömma mig på toaletten tillsammans med gamla avsnitt av Hylands hörna samtidigt som barnen tar del av en samtid som ter sig mer och mer obegriplig för mig, tryggt förvissad om att det med allra största sannolikhet blir folk av dem också.

LÄS MER: Lisa Magnusson: Postnord är ett föredöme i livet

+ Roald Dahl. Om man får hjärnkramp av allt imbecillt youtubemög kan man alltid stänga av barnens mobiler och läsa exempelvis Matilda för dem i ställlet.

– Missljudet som kommer från min diskmaskin när den ska tömmas på vatten. Känns dyrt.

Nisse Edwall

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset