Vilken roll kommer jag spela när mina två söner sitter och snackar barndomsminnen över en bärs 2037?, skriver Nisse Edwall.
Vilken roll kommer jag spela när mina två söner sitter och snackar barndomsminnen över en bärs 2037?, skriver Nisse Edwall.

Jag funderar på när mina söner någon gång i framtiden sitter och tänker tillbaka på sin barndom över varsin öl. Vilken roll kommer jag spela i deras barndomsminnen?, skriver Nisse Edwall.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Ibland fantiserar jag om att jag är en fluga på väggen och sitter och lyssnar på mina två söner när de någon gång i framtiden sitter och tänker tillbaka på sin barndom över varsin öl. Vad minns de? Och kanske framförallt: vilken roll spelar jag i deras barndomsminnen?

Själv har jag två tydliga minnen från min tidiga barndom. Det första utspelar sig en ljummen försommardag, jag är fem-sex år och vi är på utflykt med dagis. Jag gömmer mig i ett träd samtidigt som halsen svullnar igen och nässelutslag blossar upp över hela kroppen. Jag har ätit en macka gjord på valnötsbröd och sitter nu gömd bakom några grenar och skäms över att jag är nötallergiker.

LÄS MER: Nisse Edwall: Helt jävla stört är bara förnamnet

Det andra minnet jag har är när jag och mitt dagis är på väg till Vasaparken i Stockholm och min mamma helt plötsligt, i höjd med den lilla statyn föreställande en pojke med uppsträckta händer utanför Eastmaninstitutet, susar förbi på cykel utan att se mig.

Mina första sex år renderade alltså två tydliga minnen: ett där jag råkade käka nötter och ett där min mamma inte såg mig. Alla dagishämtningar, nattningar, utskällningar, tröstande kramar, rumptorkningar och biobesök som måste ha förekommit är däremot helt borta. Min pappa minns jag överhuvudtaget inte alls.

Och tydligen är det precis så det ska vara. Eftersom de centrala minneslagren i hjärnan, hippocampus och amygdala, inte är färdigutvecklade förrän i tvåårsåldern plus att hjärnans pannlob inte kan tillägna minnen någon mening förrän i fyraårsåldern så kan vi inte minnas mer än lösryckta brottstycken av våra tidiga år på jorden. Det är först i tioårsåldern minnet utvecklats så pass mycket att det liknar det vi har som vuxna.

LÄS MER: ”Pappapoddaren” Nisse Edwall blir ny kolumnist i Metro

Det ska alltså rätt mycket till innan barn minns något av sin tidiga barndom. Det krävs något i stil med traumatiska nötupplevelser eller cyklande mammor med tunnelseende för att det ska etsa sig fast i medvetandet och finnas kvar där upp i vuxen ålder.

Så svaret på den inledande frågan rörande vilken roll jag kommer spela när mina två söner sitter och snackar barndomsminnen över en bärs 2037 blir alltså – ingen alls.

Om jag sköter mina kort rätt vill säga.

Plus: Australian Open. Jobba frilans såhär års innebär att man kollar tennis istället för att jobba.

Minus: Australian Open. Jobba frilans såhär års innebär att man kollar tennis istället för att jobba.

Nisse Edwall

Så här gör du för att debattera i Metro:

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset