Plötsligt en dag satt jag med den där lille bebisen mot bröstet, skriver Nisse Edwall.
Plötsligt en dag satt jag med den där lille bebisen mot bröstet, skriver Nisse Edwall.

Mot mig på golvet kröp Manne, 10 månader. Han tittade på mig. Hela han utstrålade opepp och misstänksamhet, skriver Nisse Edwall.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag minns det som igår. Det var tidigt i september 2010. Det regnade ute. Jag satt på vår köttfärsfärgade ryamatta lutad mot vår alldeles för stora soffa. Ytterdörren stängdes: ”Hej då, älskling. Lycka till. Vi hörs sen.”

Jag försökte allt: ny blöja, ingen blöja, mat, napp, sömn, välling, mer kläder, mindre kläder, inga kläder, filtar, leksaker, sånger, Ipads och så vidare in eternity.

Mot mig på golvet kröp Manne, 10 månader. Han tittade på mig. Hela han utstrålade opepp och misstänksamhet.

Det var fars dag i söndags. Men hur blir man egentligen en far? När jag tog körkort avslutade uppkörningsförättaren vår biltur med att säga att jag klarat det och att han kommer ge mig körkort men att det ”inte automatiskt innebar att man är bilförare”.

När jag ”blev pappa” hade jag väntat i nio månader och helt plötsligt en dag satt jag med den där lille bebisen mot bröstet. Den lille bebisen var först alldeles lugn. Han började dock ganska direkt skrika och jag kunde inte göra någonting förutom att ge honom till Li varpå han tystnade på momangen. I stället för att trösta bebis den där första tiden koncentrerade jag all min kraft på att se till att hemmet var städat, att det alltid stod ett glas vatten bredvid Li när hon ammade och att det fanns mat på bordet.

Så småningom blev jag en rätt grym kartläsare åt den verklige bilföraren. Men nån bilförare var jag ju knappast.

När ytterdörren stängdes den där septembermorgonen för drygt åtta år sen var det däremot dags för mig att slänga kartan och sätta mig vid ratten.

LÄS MER: Fredrik Tideman: Sluta servera kött på alla restauranger

Började han skrika var det jag som skulle förstå vad som var felet. Och – trust me – jag försökte allt: ny blöja, ingen blöja, mat, napp, sömn, välling, mer kläder, mindre kläder, inga kläder, filtar, leksaker, sånger, iPads och så vidare in eternity.

Det var först efter ungefär en månad jag förstod varför han ibland var otröstlig trots att jag vidtagit alla typer av åtgärder. Grejen var att han inte behövde något speciellt. Det skulle liksom inte vidtas några åtgärder. Det var inget som skulle eller kunde fixas. Det enda han ville var att jag skulle ta upp honom, titta honom i ögonen, trycka honom mot mitt bröst och bara stå still.

Och – guess what?! I samma stund som den insikten drabbade mig hände någonting: Jag blev en pappa.

Nisse Edwall

Plus: AIK!
Minus: Alla blåsor som fyllt min mun varje gång jag blivit förkyld sen barnen började förskolan.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset