Nisse Edwall tycker att hans liv peakade lite för tidigt, men vill trots det tacka livet.
Nisse Edwall tycker att hans liv peakade lite för tidigt, men vill trots det tacka livet.

En tyngd jag knappt längre kom ihåg att jag bar på lättade från mina axlar, skriver Nisse Edwall.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

För en dryg månad sen fyllde min mormor 90 år. I samband med detta pratade hon och min mamma i telefon. Det låter kanske inte som nån jättegrej, men samtalet var en jättegrej.

Ni vet en sån där jättegrej som gör att man – trots all skit som hänt – träffar nån för första gången på 20 år.

Jag kände inte igen henne överhuvudtaget. Senaste gången jag träffade henne var på ett fik på Medborgarplatsen 1998. Då såg hon ut som jag minns henne från min barndom: stor och extremt brunbränd. Innan pension jobbade hon på SAS och reste extremt mycket. Alla vintrar jag kan dra mig till minnes från när jag var liten spenderade hon i Kenya. Nu var hon späd och, tja, 90 år liksom.

Jag minns hur jag satt på vår terrass och åt hamburgare samtidigt som Michael Jackson uppträdde ett stenkast bort. Synd att mitt liv peakade så tidigt…

Stämningen var något spänd. Ni vet så där som det kan bli när det råkat gå 20 år sen man träffade nån sist. Men så fort hon öppnade munnen kände jag igen henne och ganska snabbt kändes allt som förr. När jag var barn kallade hon mig för Herr Nilsson, nu började hon i stället kalla mig Rikard Wolff och jag hoppades att det var ”Änglagård”-Rikard hon menade men tydligen var det den Rikard hon sprungit in i på Norrmalmstorg en vårdag 1986 hon åsyftade.

Några dagar senare ringde jag upp henne och när jag pratade med henne på telefon var det som att färdas tillbaka till min barndom. Vi mindes bland annat tillbaka till när vi firade min tolvårsdag tillsammans med Elizabeth Taylor.

LÄS MER: Nisse Edwall: I den stunden blev jag pappa på riktigt

Jag och mormor var i Kalifornien under två februariveckor 1992. På min 12-årsdag bodde vi på Marriott Hotel i Anaheim precis vid Disneyland. Jag och Elizabeth Taylor delade födelsedag och eftersom hon fyllde 60 år hade hon abonnerat hela stället. Jag minns hur jag satt på vår terrass och åt hamburgare samtidigt som Michael Jackson uppträdde ett stenkast bort. Synd att mitt liv peakade så tidigt…

Efter en stunds samtalande kom Manne och ville prata med henne. När jag såg min nioårige son stå och prata med min mormor som jag inte träffat på 20 år var det som att tiden stannade. Innerst inne hade jag nog inte trott att jag skulle få träffa henne igen. När det nu inträffade var det som en tyngd jag knappt längre kom ihåg att jag bar på lättade från mina axlar.

Tack livet. Helvete. Det är fan aldrig för sent.

Nisse Edwall

Plus: Vår nya Merca!
Minus: Att jag nu uppenbarligen är i den åldern att jag får fakevänförfrågningar från unga lättklädda tjejer på Facebook.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om familj