" Jag satte på Yann Tiersen och musiken från ”Amelie från Montmartre ”fyllde mig och helt plötsligt var kvinnan mittemot mig inte längre på väg från tröstlösa bråk om påklädning av overaller."
" Jag satte på Yann Tiersen och musiken från ”Amelie från Montmartre ”fyllde mig och helt plötsligt var kvinnan mittemot mig inte längre på väg från tröstlösa bråk om påklädning av overaller."

Först var det väldigt svårt att hitta fantasin bakom alla avokadomackor och solnedgångar som slaskade runt i skallen på mig. Men sen kom jag på att jag skulle använda mig av musik, skriver Nisse Edwall.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Vill du vara en person uppfylld av livets meningslöshet eller vill du vara en person som känner att livet är något viktigt och magiskt som är värt att tas på allvar?
Förr när jag åkte tunnelbana satt jag bara och dumstirrade ner i min mobil och kände ett djupt själväckel när det var dags att gå av. Ytterligare 20 minuter av mitt liv hade gått och jag hade återigen suttit och fått reda på vad alla mina gamla klasskompisar från gymnasiet hade gjort kvällen innan (lagt barn och druckit vin) och vad min gamla dagmamma hade för färg på sina nya gardiner (lila).

”DET MÅSTE FINNAS NÅT MER ÄN DET HÄR! DET HÄR KAN INTE VARA ALLT!”, skrek jag det högsta jag kunde (inne i mitt huvud) när jag gick av tunnelbanan.

And guess what – det fanns nåt mer än ”det här”. Och det fanns inne i min skalle. Fantasi kallades det visst.

LÄS MER: Valerie Kaspersen: Jag har sparat mitt avskedsbrev som en påminnelse till mig själv

Först var det väldigt svårt att hitta fantasin bakom alla avokadomackor och solnedgångar som slaskade runt i skallen på mig. Men sen kom jag på att jag skulle använda mig av musik. Jag satte på Yann Tiersen och musiken från ”Amelie från Montmartre ”fyllde mig och helt plötsligt var kvinnan mittemot mig inte längre på väg från tröstlösa bråk om påklädning av overaller. I stället hade hon glömt sin sidensjal på en lövbeströdd parkbänk och vinden hade tagit tag i den och den hade flugit rakt in i frukthandlaren på torget. Han hade givetvis känt igen sjalen eftersom han varit förälskad i henne ända sedan den gången hon snubblade in i hans grönsaksstånd en eftermiddag för ett halvår sen.

LÄS MER: Roland Poirier Martinsson: Jag fick skuldkänslor av att ge Hanif Bali kräkningar

Jag satte också på Alberto Iglesias musik till ”Tinker tailor soldier spy” och helt plötsligt blev det 1973 och mannen till höger om mig var inte alls på väg till ett möte med marknadsavdelningen utan han skulle helt plötsligt träffa den ryske vetenskapsmannen ”Oleg” som smugglat ut ett provrör med ett biologiskt stridsmedel. Provröret skulle tejpas fast under en parkbänk i en park (vilken park det rörde sig om skulle meddelas av en man i kostym av italienskt snitt).

Så i stället för att känna mig uppfylld av livets futtighet går jag nu runt och längtar efter nästa tunnelbaneresa så jag kan uppleva livets magi igen.

Nisse Edwall

Plus: Sakpolitiska redogörelser.
Minus: Partiledarutfrågningar.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om fantasi Mobil