När jag gjorde lumpen mådde jag bra. Jag älskade att leva det där inrutade 91:an-livet.
När jag gjorde lumpen mådde jag bra. Jag älskade att leva det där inrutade 91:an-livet.

Jag älskar jul- och nyår. Det handlar inte bara om maten, granen, julklapparna, raketerna och allt det där. Jag gillar det inrutade. Allting är precis som det alltid har varit och som det alltid kommer vara, skriver Nisse Edwall.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Ibland tänker jag att jag nog skulle passa bättre typ 1844: Vakna i gryningen, mjölka några kor. Ploga, så, skörda, kanske tröska litegrann och sen äta stekt sill och dricka kaffe på bit och gå och lägga mig när det mörknar för att sen vakna en stund på natten och äta en bit mat och somna om.

Jag fattar ju såklart att mina drömmar är naiva

Eller tänk att få leva i Östtyskland 1973. Drömma om att en dag få en Trabant och kanske en lägenhet med ett extra rum. På helgerna få roa sig med en sovjetisk westernfilm på bio.

Jag fattar ju såklart att mina drömmar är naiva. Jag är inte dum i hela huvet. Det var fattigt och jävligt på 1800-talet och att leva i en diktatur är inget annat än ett helvete. Men. Helt ärligt. Livet är alldeles för komplicerat nuförtiden.

LÄS MER: Elinor Karlin: Jag är livrädd för min inre rasist

När jag gjorde lumpen mådde jag bra. Jag älskade att leva det där inrutade 91:an-livet där jag slapp tänka på vad jag skulle laga till middag, vilka gardiner jag borde ha i fönstret och huruvida jag skulle ha svarta brogues eller vita sneakers på fötterna.

När jag är på restaurang äter och dricker jag ofta det som personalen rekommenderar och jag kan förstå Mark Zuckerberg och alla de andra techmiljardärernas faiblesse för att dag ut och dag in bära likadana jeans och t-shirts.

LÄS MER: Clea Herlöfsson: Vem bestämmer vad vi hör på streamingsajterna?

Trots att det rätt ofta känns som att alla andra har så klara åsikter om hur de vill ha saker och ting medan jag är en tråkjävel som bara låter livet hända kan jag ändå inte låta bli att känna att jag är nåt på spåren.

För det är faktiskt så att ju mer vi klurar på om vi ska ha smutsrosa eller lindblomsgröna väggar och ju mer tid vi spenderar med att luska ut vad som egentligen är snyggast: breda eller smala slag på kavajen, ju mer undviker vi det som är verkligt viktigt i livet.

LÄS MER: Cissi Wallin: Det räcker inte längre att ”bara” ha en familj man älskar

Att känna hur vinden blåser en i ansiktet en vårdag, att lägga märke till ett leende i tunnelbanan, att höra en koltrast i en buske och att se sina barn växa upp.

Att leva helt enkelt.

Nisse Edwall

Plus: Vardag igen.

Minus: Att man måste vara techmiljardär för att ha råd med fjällsemester.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset