"Det är speciellt det här med åldrande. Det liksom kryper sig på en", skriver Nisse Edwall.
"Det är speciellt det här med åldrande. Det liksom kryper sig på en", skriver Nisse Edwall.

Den där personen som muttrar vid frukostbordet är samma person som går in på sin sons rum och gastar om att nu är det dags att stänga av ”den där apparaten!” samtidigt som han knappt vet vad sonen sysslar med på den där apparaten, skriver Nisse Edwall.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det är speciellt det här med åldrande. Det liksom kryper sig på en. Man märker det inte. Man går runt och tror att man är ung och med i matchen. Man skrattar åt alla gamlingar som inte hänger med.

För själv hänger man ju med. Jag gör ju i alla fall det. Det är liksom inte jag som blivit äldre utan det är P3 som blivit sämre, Lil Pump som inte rappar lika bra som Method Man och Språk för alla som inte är lika roliga som Killinggänget. Att jag föredrar saker som råkar vara gamla har ju liksom inget med min ålder att göra. Det handlar ju om KVALITET.

LÄS MER: Nisse Edwall: Varsågod – en tipspromenad till alla män

Plötsligt en dag händer det dock. Jag sitter där i allsköns ro vid frukostbordet och läser i tidningen om att barn nuförtiden inte rör på sig, mår psykiskt dåligt och sitter och stirrar in i sina skärmar hela dagarna.Jag hör en gubbröst som mumlar: ”Annat var det på min tid. Då jävlar var vi ute och sprang och lekte i skogen. Inga curlingföräldrar fanns så långt ögat kunde nå. Ibland hade vi tråkigt och då använde vi vår fantasi. När vi blev hungriga kom vi in och åt.”

Rakt ut i luften hör jag plötsligt samma någon utbrista: ”Men så blev det folk av oss också.”. Jag ser mig undrande omkring och letar efter den där gamla farbrorn som sitter och muttrar. Jag ställer mig upp tar några steg mot hallen. Jag säger ett försiktigt: ”Hallå, är det nån här?”

Inget svar.

Och då kommer allt över mig.

Den där personen som muttrar vid frukostbordet är samma person som går in på sin sons rum och gastar om att nu är det dags att stänga av ”den där apparaten!” samtidigt som han knappt vet vad sonen sysslar med på den där apparaten. Precis som scenen i ”Fight Club” när Edward Norton fattar att det är han som är Brad Pitt förstår jag att gubben – det är jag.

LÄS MER: Nisse Edwall: Jag hade inte träffat mormor på 20 år

Och då slår mig en insikt med full kraft.

Jag hänger ju inte med. Jag gör ju inte det. Det är liksom jag som blivit äldre, P3 är precis lika bra som det alltid varit, Lil Pump rappar precis lika bra som Method Man och Språk för alla är precis lika roliga Killinggänget. Att jag föredrar saker som är gamla HAR ju liksom med min ålder att göra. Det handlar absolut INTE om KVALITET.

Nisse Edwall

Plus: Att kolla på Australian Open på förmiddagarna i stället för att jobba.
Minus: Att kolla på Australian Open på förmiddagarna i stället för att jobba.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset