Jag hade länge intalat mig själv att det var så här det var att vara pappa. Man skäller och gormar hela tiden, skriver Nisse Edwall.
Jag hade länge intalat mig själv att det var så här det var att vara pappa. Man skäller och gormar hela tiden, skriver Nisse Edwall.

Varför var det inga andra barn som påstod att deras pappa suttit på toa och runkat hela gymnasiet under ett kallprat mellan sagda pappa och okänd man på stel fest?, skriver Nisse Edwall.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag minns det som igår. En sån där halvsolig sommardag på Gotland när det är lite väl blåsigt att åka till stranden men perfekt för en grilla korv-utflykt.

Det var när Manne (sonen alltså) kastade en sten som kom farligt nära oss andra som satt och försökte ”njuta” av våra halvgrillade chorizos som jag tappade det. Eller egentligen var det några timmar senare när vi var tillbaka vid familjens sommarställe och han slog sönder nån pelargonplanta som jag verkligen tappade det. Vad jag skrek kommer jag inte ihåg, men jag minns hans livrädda blick. Och jag minns att han kissade på sig.

Det var mitt fel att han var så ouppfostrad. Det var mitt fel att han sprang ut ur klassrummet i tid och otid. Det var mitt fel att han rev sönder matteläxan.

När jag någon stund senare försökte lugna ner mig med en promenad och gick med Östersjön till vänster och en massa martallar till höger kom det över mig; jag hade länge intalat mig själv att det var så här det var att vara pappa. Man skäller och gormar hela tiden, man sätter gränser. Det är på något sätt vad föräldraskapet går ut på. Men varför var det så svårt? Varför blev inte andra barn så arga när de halkat på en sten under skogsutflykten att utflykten var tvungen att avbrytas till förmån för hemfärd? Varför var det inga andra barn som påstod att deras pappa suttit på toa och runkat hela gymnasiet under ett kallprat mellan sagda pappa och okänd man på stel fest?

Min fru, Li, hade länge pratat om att vi borde söka hjälp utifrån. Det tyckte inte jag.

Jag pekade i stället på mig själv och tänkte att det var jag som var dålig; det var mitt fel att han var så ouppfostrad. Det var mitt fel att han sprang ut ur klassrummet i tid och otid. Det var mitt fel att han rev sönder matteläxan. Det var mitt fel att jag behövde vara arg hela tiden.

LÄS MER: Martin Nygren: Det är dags att vi väljer – Michael Jackson eller barnen

Men när jag gick där längs havet och kände den omisskännliga doften av ruttnande sjögräs kände jag att det här funkar fan inte längre. Det är inte normalt.

När vi väl tog hjälp utifrån gick allt rätt fort, skolläkaren skrev en remiss för utredning om ADHD, några månader senare fick vi tid och en vecka senare fick han diagnosen.

Det visade sig att det inte var mitt fel. Det var visst ingens fel. Det bara var.

Och nu är han nio år och jag kan bli hans pappa på riktigt.

Nisse Edwall

Plus: Stefanos Tsitsipas och Fricky.
Minus: Alexander Zverev och den där filmen om Queen.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset