Och alla dessa foton: Där är hon en liten flicka och tittar nyfiket och glatt in i kameran. Lika gammal som min Joel är nu. Och där är hon med min då nyfödda pappa. Och där sitter hon med mig som nyfödd, skriver Nisse Edwall om sin farmor.
Och alla dessa foton: Där är hon en liten flicka och tittar nyfiket och glatt in i kameran. Lika gammal som min Joel är nu. Och där är hon med min då nyfödda pappa. Och där sitter hon med mig som nyfödd, skriver Nisse Edwall om sin farmor.

Den senaste månaden har jag ägnat en stor del av helgerna åt att rensa ut min gamla farmors lägenhet. Det går inte att förhålla sig till det. Jag måste stänga av. Bli en robot. Koncentrera mig på uppgiften och inte reflektera över vad jag håller på med. Då går det helt okej, skriver Nisse Edwall.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Den senaste månaden har jag ägnat en stor del av helgerna åt att rensa ut min gamla farmors lägenhet. Hon har blivit senildement och bor numera på ett boende.

Hur fan ska man förhålla sig till denna mängd liv som finns inknölad i garderober och staplad i skåp. Att gå runt där som nån himla maskin och rensa ut det som var hennes liv.

Det går inte att förhålla sig till det. Jag måste stänga av. Bli en robot. Koncentrera mig på uppgiften och inte reflektera över vad jag håller på med. Då går det helt okej. Jag kan behandla sakerna som döda ting och kallsinnigt sortera ut det som saknar värde.

LÄS MER: Fredrik Tideman: Mansbebisarna klarar inte att hon fick plats i Star Wars

Helt plötsligt när jag plockar ner en porslinsdocka som tappat sitt hår från en bokhylla går det dock inte längre att skjuta undan tankarna. Det är ju min farmor jag håller på att städa undan. Hon som hade hand om mig och min syster någon vecka per sommar under 80-talet. Hon som hade en stor frys i friggeboden där det alltid fanns glassbåtar. Hon som blandade till O’boy medan vi väntade på att Sommarlovsmorgon skulle börja.

Hon som åt hamburgare första gången i sitt liv när hon åkte taxi med mig till akuten efter att min farbror brutit min 10-åriga arm med en välriktad straffspark. ”Pannbiff med bröd”, konstaterade hon lakoniskt. Hon som aldrig tog körkort utan istället åkte moppe till Konsum. Ända tills den dagen hon bröt armen då hon var ute med min farbrors hund (japp, samma farbror). Då ville hon inte köra moppe längre. Hon som berättade för mig om all ved som var staplad överallt i Stockholm under krigsvintrarna.

Hon som torkade mina tårar under nätter fyllda av hemlängtan.

Det är ju min farmor jag håller på att städa undan. Hon som hade hand om mig och min syster någon vecka per sommar under 80-talet. Hon som hade en stor frys i friggeboden där det alltid fanns glassbåtar.

Och alla dessa foton: Där är hon en liten flicka och tittar nyfiket och glatt in i kameran. Lika gammal som min Joel är nu. Och där är hon med min då nyfödda pappa. Och där sitter hon med mig som nyfödd. Där borde hon vara lika gammal som jag är nu. Och där är hon i Barcelona strax efter att hon gått i pension. Där är en bild på hennes föräldrar innan hon själv var född. Tanken svindlar. Alla åldrar samtidigt.

Då går det inte längre att vara en maskin. Jag kan inte längre behandla något som ett dött ting. Ingenting saknar värde. Varenda grej bär på en historia. Historien om ett liv.

Min farmors liv.

Nisse Edwall

Plus: Fotbolls-VM
Minus: Folk som slänger skräp på gatan. Sluta bara.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset