"Till slut blir man skavd och jävlig", skriver frilansskribenten och Metro-kolumnisten Cissi Wallin.
"Till slut blir man skavd och jävlig", skriver frilansskribenten och Metro-kolumnisten Cissi Wallin.

Man kan ju nästan tro att jag vill verka lite speciell med mina diagnoser. Men det är svårt att förhålla sig till den grå massan, skriver Cissi Wallin.

Jag är en vandrande diagnosbuffé. ADHD, OCD (tvångstankar), IBS-mage, synfel, dåligt pigment… Ja, ni hör ju. Man kan ju nästan tro att jag vill verka lite speciell.

LÄS MER: Att få säga ”vad var det jag sa” tycks viktigare än vad som faktiskt är sant

Normal-normen har ju annars oss allihop i ett hyfsat oskönt strypgrepp. De som avviker får givetvis tidigt i livet veta hut. På dagis blev jag stämplad som ”udda”. Sedan dess har det epitetet hängt med. Som att många inte vet hur de ska förhålla sig till oss som på ett eller flera sätt avviker från normal-normen. Istället för att mest konstatera att ”jahapp, du är så du” så ska det ju värderas och recenseras in i absurdum. Och så det där man gärna kallar ”det svenska”. Den ofrånkomliga anklagelsen (som lindas in som en liten oskyldig fråga) om att man minsann försöker vara så himla speciell. För speciella människor är nästan lika skrämmande som cancer. En udda fågel men som ändå inte passar in i ens exakta mall av ens endimensionella nidbild av en udda fågel. Ujuj så besvärligt att behöva förhålla sig till. Vi som precis hade klubbat igenom en normal-norm här och så kommer du och avviker.

Att avvika. Att behöva bygga en mur av nästintill radiostyrd ilska gentemot intoleransen som bor lite överallt. Att bli exkluderad istället för inkluderad. Att få vara med i gemenskapen på nåder. Om man är den roliga clownen, alltid redo för ett självhatiskt skämt. Att aldrig riktigt bara få existera utan att ursäkta sig. Att konstant påminnas om annorlundaskapet, och hur märkligt det trots allt är. Trots att hundratusentals svenskar lever med en bokstavsdiagnos. Eller annan så kallad egenhet. Utstickarna. Normal-norm-hotarna. Vi kanske inte mest strävar efter att verka speciella? Vi kanske mer… Har tröttnat på att sträva efter att passa in till vilket pris som helst. Att försöka pressa en boll genom ett fyrkantigt hål gör ganska ont. Till slut blir man skavd och jävlig. Man lackar ur på hela konceptet med att man ens förväntas komma ner i det där fyrkantiga hålet. Att alla ska rymmas i samma likadant. Och så polariserar man sig själv. Spelar på att man är så himla udda och speciell. Pekar fuck you åt allt och alla, i ren frustration. Över att nästan aldrig bara få känna sig totalt existensberättigad.

LÄS MER: Makthavare med makt över mångas liv ska inte tro saker – de ska veta

Så många gånger jag tänkt ”varför är det så mycket fel på mig?! Varför kan jag inte bara vara mer som folk är mest?!”. Men hur är ”folk mest”? Hur mycket annorlundaskap döljs och göms egentligen när man börjar syna den gråa massan? Hur många föräldrar ligger vakna om nätterna över att deras älskade ungar inte får vara som de är, för att normal-normen har oss alla i sitt förbannade strypgrepp?

Så också här. Klockan visar 02.30 och jag stryker min sons sovsvettiga kalufs, gråter tyst. Av rädsla. Rädsla över att han ska kanske kommer behöva gå igenom samma krig som jag. Det eviga kriget mot den gråa, rädda massan. Att hans eventuella annorlundaskap ska bli lika kämpigt som mitt. Att världen trots allt inte gått framåt.

+ Färga håret i en knasig färg. Få saker provocerar den gråa massan mer.
– Februari. Den gråa massans straffmånad till mänskligheten.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om adhd