Bajare. Djurgårdare. AIK:are. Och alla andra ölrapande fotbollsfantaster. Lyssna och explodera.
Jag har dragit mig för att skriva det, men nu är det dags. Jag slår det första tangentslaget för ett fotbollsfritt Stockholm. Pulsen går upp en aning. Jag vet att det finns få saker som gör en hejarklacksman så upprörd som kritik mot deras subkultur. Jag är inne och klampar på minerat område. Men jag vet att det finns många damer som håller med mig, därför är detta nödvändigt. Here I am:  
Jag mår illa när jag möter ölstinkande bajare med nedsolkade halsdukar och till synes för få hjärnceller. Som rapar högljutt och gormar grabbhalveramsor. Som måste få ut någon slags pubertal aggression och skrika i kör. Jag ryser när slickitkammade djurgårdare knutit åt den blåvita halsduken för hårt och glider fram i något slags aggressivt snobbmanér. När de med något vilt
i blicken ryggdunkar och ångvältrar sig fram på tunnelbanan så att jag nästan ramlar omkull.

På nyår stiger
en trött vän ut på gatan på Södermalm, han ska hem. Men han hinner inte långt. En psykopatisk djurgårdare kommer springande: ”äru bajare ällä?” Min vän viftar avvärjande ”Kompis. Jag ska hem och sova nu.” Han har aldrig sett människan förut och är inte speciellt intresserad av fotboll. På en minut är allt över. Min fredlige kompis ligger på backen med spräckt näsa och blodet sprider en pöl i nyårsslasket.
En halvtimme senare har Bajenklacken fått reda på händelsen och djurgårdaren går samma öde till mötes. Han slås ner utanför ett kebabhak i närheten. Någon fick sin hämnd, men det var varken jag eller min nedslagne vän. Våldsspiralen bland rabiata fotbollsfantaster gör att oskyldiga får lida.
I går kväll i tunnelbanan kände jag av den uppsluppna stämningen. Allt från små pojkar med finnar på överläppen till alkade grönvita gubbar med ölmage rapade och gormade Söderbröder och ”Just i dag är jag stark”. En av dem skrek åt en snygg tjej på perrongen innan tåget drog i väg mot Globen. Jag ville bara slippa höra och begravde mig i tidningen.

Mina fördomar säger mig att trassliga hemförhållanden och avsaknad av intellektuell stimulans har gjort att de fått ett skrikande behov av grupptillhörighet, precis som i andra subkulturer. Det som ska vara glädje över ett gemensamt intresse blir en livsstil som överskuggar det mesta. Relationer, karriär, hälsa, kärlek.
Är det någon av er damer som känner hur ni hisnar av attraktion? Som ryser av vällust av att sitta klistrad vid tv-sporten varje kväll? Som tycker att det är attraktivt med bira, brudar och Bajen? Nog för att de som springer omkring på den illgröna planen ser ut som en bunt Adonisar – ni på läktarna skulle också behöva en hälsosam springtur.
Söderstadion i måndags, det var sorgligt. Argumentet ”det är några få som förstör för oss andra” kanske stämmer. Det kanske är så att äkta fotbollshuliganism hör pöbeln till. Men faktum kvarstår – ni vanliga fotbollsgrabbar är precis lika osexiga som alla andra på läktarna.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset