Efter att ha deltagit på en av Judiska museets utställningar häromåret blev jag intervjuad av en tyskspråkig radiokanal.
Reportern frågade mig hur mycket staten Israel betytt för mig som jude uppvuxen i Sverige.
– Ingenting, svarade jag.
Det var en grov lögn. Hela min uppväxt var extremt starkt präglad av Israel. Det var det vanligaste ämnet som diskuterades kring vårt matbord, om vi gav pengar till välgörenhet var det till Israel de gick och jag var i flera år övertygad om att det var där jag skulle göra min militärtjänst. Trots att jag aldrig bott där längre än två månader i sträck har jag alltid identifierat mig betydligt mer med Israel än med Sverige.
Jag ljög för reportern av gammal vana. Det är en jobbig och svår kombination när ett land jag har så djupa känslor för ofta uppträder på ett sätt jag inte kan försvara, samtidigt som jag vägrar ge självgoda svenska proggskägg med svartvit världsbild minsta chans att titta upp från sina kikärtsgrytor och ropa: ”Titta, till och med dom själva erkänner att de är dumma i huvudet.” Min utväg har varit att göra precis som jag gjorde med reportern – vifta bort frågan och förtränga problemet.

Den här sommaren förtränger jag mer än någonsin.
Sedan de första attackerna i mitten av juli undviker jag tidningar och tv-nyheter så gott det går och har jag på
radion lyssnar jag enbart på Svenska favoriter.
Den enda del av rapporteringen jag kunnat tvinga mig själv att ta del av är den som kallas analys eller överblick. Där sätts dagens krig in i ett större sammanhang, vilket ger mig det jag kommit på mig själv med att hela tiden vara ute efter – förståelse för den israeliska regimens agerande.
Men det går inte att hålla emot hur länge som helst. Till sist sipprar allt det andra ändå igenom och då hjälper varken analyser eller överblickar.
När jag för några dagar sedan råkade få syn på en text av bloggaren Hanin Shakrah i Svenska Dagbladet var mina förträngningsmekanismer tvungna att ge upp. Hon är på plats i Libanon och berättar plågsamt personligt om det enorma lidandet. Om dånet från stridsflygplanen, om lukten från en sönderbränd tolvårig flicka, om en man som grät så häftigt att han verkade ha drabbats av ett epileptiskt anfall.

Jag läste och skämdes över att det här till viss del faktiskt sker i mitt namn. Jag skämdes över att jag hukat och hållit tyst medan allt det här pågått. Jag har ju vetat allt egentligen, men varit för feg för att dra några slutsatser.
Hanin Shakrah avslutade sin text med att skriva att hon åkt till Libanon för att göra sin del och att hon nu uppmanade läsarna att göra sin.
Jag vet inte hur man gör det bäst eller exakt hur det ska gå till.
Bara att kriget är oacceptabelt och att jag inte kan fortsätta fega.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset