Aldrig förr har så många varit så rika fick jag lära mig när jag i veckan modererade International New York Times konferens om Lyx på ett femstjärnigt hotell i Aten. Experter från världens metropoler enades om att lyx inte längre handlar om pengar. Det handlar om erfarenheter och upplevelser. Lyx är att känna sig unik. Jag kände mig onekligen unik bland alla kostymklädda förstaklassresenärer. Ty ingen av dem har varit fattig. Ingen av dem visste vad det innebär att växa upp med en ensamstående trebarnsmamma som slet ut kroppen för att få ihop mat på bordet. Ingen visste hur det kändes att som barn aldrig få det man pekade på. Det är erfarenheter man inte kan köpa för pengar. Och som man gärna tiger om i en värld som stigmatiserar och skuldbelägger fattiga. 

Samtidigt som vi diskuterade lyx kom ny statistik som visar att Grekland leder fattigdomsligan i Europa tillsammans med Bulgarien. 3,9 miljoner greker lever på fattigdomsgränsen. Det är människor med en årsinkomst på 50 000 kronor. Inte sen kriget har så många varit så fattiga.

”Ni har det bra i Sverige” säger hotellstäderskan i det vita volangförklädet. Som ensamstående med två söner som inte alltid har råd med skollunch kan hon inte klaga. Hon har i alla fall ett jobb.

”Fattigdomen är relativ. Men det finns fattigdom i Sverige också”, säger jag. Hon tappar dammvippan när jag berättar att nästan en fjärdedel av alla ensamstående mammor i Sverige lever på socialbidrag. Att 146 000 barn lever i ekonomisk utsatthet. Allt enligt UNICEFs senaste rapport ”I välfärdens utkant, Om ensamstående mödrar med socialbidrag och deras barn”. Men ensamma mammors överrepresentation bland socialbidragstagare är inget man kan anklaga avgående regering för. Så har det sett ut de senaste 50 åren. Och föga har gjorts för att förändra det.

Nyligen kom tre svenska rapstjärnor ut med sina biografier. Dogge Doggelito, Ken Ring och Ison Glasgow har mer gemensamt än musiken. De har alla växt upp med fattiga, ensamstående mammor. Precis som i Zlatans självbiografi får vi ta del av tomma kylskåp och längtan efter det barn borde kunna ta för givet. Alla tre har rimmat om hur fattigdomen fjättrar sina offer i ett socialt utanförskap som ofta leder till en svart spiral av ohälsa, avbruten skolgång, missbruk och brottslighet.

Samhället har allt att tjäna på att rycka in i tid och erbjuda dessa barn en språngbräda. Underlåter vi oss att stödja dem kommer vi förr eller senare i värsta fall få betala notan i form av kriminalvård.  

Den mest effektiva insatsen för att lyfta människor ur fattigdom och utanförskap är att ge dem likvärdig utbildning. De senaste årens skräckrapporter visar att bostadsort och socioekonomisk bakgrund i allt högre utsträckning avgör skolgången och förseglar barnens framtid. Den nya regeringen borde bryta trenden, ta ett helhetsgrepp och synliggöra och stödja dessa barn. Innan det är för sent.

Hissa: Läkare utan gränser och alla altruister som åker ner för att hjälpa Ebola-offer. 

Dissa: Alla länder som direkt eller indirekt stöttar IS. Bojkotta dem.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset