Oaxens matsal är kargt vitfärgad med två chokladfärgade fondväggar.
Oaxens matsal är kargt vitfärgad med två chokladfärgade fondväggar.

Oaxen är rankad till 42:a bästa krogen i världen. Björn af Kleen finner maten mer omtumlande än miljön.

För dryga tre tusen kronor kommer man just nu till Egypten. Ett annat resealternativ i samma prisklass är bilfärjan till Oaxen, en avlång kalkstensklippa sydost om Södertälje.

Ståplats på linfärjan är visserligen gratis, men åtta rätter på ökrogen plus vin kostar i gengäld 2 700 kronor per person. Och kaffe på maten – om du envisas med panamaiska prestigebönor – 110 kronor kuvertet.

Just båtresan påminner om Lars von Triers ”Breaking the Waves”: det tomma bildäcket är blött och blåsigt och bryggan på den mörka ön – som fiskare kallat Ohagsön – saknar vägbeskrivning.
Promenaden längs vattnet kunde vara hämtad ur John Ajvide Lindqvists skräckroman ”Människohamn”.

Vi vet att Oaxen serverar torskläpp, torsktunga och torskkind och som potentiella intressenter i den organhandeln finns anledning att frukta motdrag från havets makter: torsk utan tunga konspirerar förmodligen strax under ytan.

I den gamla disponentvillan – på andra sidan ön – är inredningen inte så ombonad som vi hade fantiserat om: matsalen är kargt vitfärgad. Dekorationen är reducerad till två chokladfärgade fondväggar samt en uppsättning skärgårdsknotiga grenar skäggiga av gråmossa: Vasastans-voodoo. 

Amuserna, de minirätter som kvalitetskrogar alltid inleder med, smakar fantastiskt men gör inte miljön mer ombonad: friterat grisöra i vitlökscremé liknar uppstopad vandrande pinne och rätten ”simtur” är en liten kopp vätska som smakar havsvatten.

Den temperaturhöjning vi får av en rolig äggula från vaktel med gräddsås inuti, sjunker snabbt i och med den första officiella rätten. En vildlax med frostig sorbet på Gotlandstryffel passar nog utmärkt för den som stekt på soldäck en julieftermiddag, men är en för kylslagen förstarätt för rådande vårväder: som att presenteras av en iskall hand. 

Å andra sidan är de tre kommande rätterna så distinkta att man förlorar grepp om tid och rum och via minnenas spårvagn flyttas rakt in i förträngda barndomsupplevlser – en råbiff på rådjur snabbrökt på en bädd av enris smakar så starkt av dagisårens korvgrillningsutflykter att jag plötsligt sitter mittemot min favoritfröken Maud.

En piggvar med nämnda läpp och tunga från torsk som tillbehör är så mjäll att man ser själv springa i vattenbrynet på sin första Medelhavssemester.
 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset