"
När jag skriver om att dela lika på föräldraledigheten är det som att sticka handen i ett getingbo", skriver Nina Åkestam.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det här är den sista kolumnen jag skriver innan jag börjar jobba heltid igen. Efter nio månader hemma med min son tar hans pappa över och jag går till jobbet som vanligt.

 Det borde inte vara något konstigt med det. Men det är det. Enligt Försäkringskassan är det bara 14 procent av alla föräldrar som gör som vi och delar lika på ledigheten. Nästan hälften av männen tar ut mindre än två månaders ledighet och var fjärde man tar ut mindre än fem (!) dagar föräldraledighet totalt.

När jag skriver om att dela lika på föräldraledigheten är det som att sticka handen i ett getingbo. Många tycker att jag är puckad som inte fattar att det faktiskt handlar om pengar. Och om kvinnor som VILL vara hemma. Och om drifter och naturlighet. Och om män med egna företag. Och om att folk faktiskt måste få göra som de vill.

LÄS MER: Nina Åkestam: SD-utspelet tyder på noll demokratikoll

Men man kan inte äta jämställdhetskakan och ha den kvar. Om man tror på traditionella könsroller ska man givetvis leva efter det. Knock yourself out med mammor med låg pension och pappor som inte vet vad barnens kompisar heter. Mitt problem är med alla de som påstår sig vara för jämställdhet och ändå inte vill göra några uppoffringar.
Jämställdhet är jobbigt. I princip alla samhällen i mänsklighetens historia har varit patriarkat. Vi äter olika saker, klär oss i olika kläder och tror på olika gudar men idén att män är viktigare än kvinnor har vi alla gemensamt. De som vill ändra på det har alltså lite uppförsbacke. Det är inte en anledning att inte försöka. Men det är en anledning att kämpa hårdare och kliva ur sin comfort zone. Annars händer det inte ett skit.

Det måste vara okej att ha stora visioner och höga ambitioner även fast man bara är människa och tabbar sig ibland. Men när det gäller föräldraledighet är ribban för lågt satt.

Många anser det rimligt att kalla sig feminist och ändå göra en 70/30-uppdelning av föräldradagarna så länge man har en bra ursäkt (pengarna!) och lite dåligt samvete.
Men det duger inte. Föräldraledigheten är ingen liten sak. Vi VET att den som är ledig mest fortsätter att ta mest ansvar för hemmet och barnen. Vi VET att det leder till deltidsarbete och minskad pension. Vi VET att det gör att arbetsgivare (med rätta) förväntar sig mindre av kvinnor i barnafödande ålder vilket påverkar löner och karriärmöjligheter negativt även för de som inte skaffar barn.

LÄS MER: Nina Åkestam: Nej, normbrytande reklam är inte den nya normen

Allt det där vet vi. Man kan alltså inte låtsas som att beslutet att dela olika är något personligt som ingen borde lägga sig i. Varje gång en kvinnlig välbetald mellanchef väljer att vara hemma 12 månader drar hon effektivt undan mattan för undersköterskor som vill ha rätt till heltid. Varje gång en manlig egenföretagare inte kan vara borta från jobbet mer än någon dag här och där gör han samma sak för alla tonårstjejer som vill bli statsminister.

Ingen som kallar sig feminist bör vara naiv nog att tro att deras personliga val sker i ett vakuum. Det är okej att fela. Men det är inte okej att inte ens försöka.

+ Duktiga Flickors Revansch. Birgitta Ohlssons debutbok gör upp med bilden av den duktiga flickan som en sorglig figur. Alla som någonsin har jobbat med ambitiösa kvinnor vet att hon har rätt.

+ Moonlight. Det blir två hyllningar idag, för årets Oscarsvinnare för bästa film är ett måste att se. Så bra!

LÄS MER: Nina Åkestam: De mörka krafterna kan aldrig vinna kampen om nätet

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset