Stefan Wahlberg

Genom historien har det funnits många områden där staten och rättsväsendet inte har fått lägga sig i när våld har utövats mot människor. Således ansågs det fram till 1865 vara en familjeangelägenhet om mannen ”med måtta” bestraffade sin hustru genom misshandel. Fram till 1920 kunde anställda få smaka på riset av sin arbetsgivare och ett totalförbud mot barnaga infördes i Sverige så sent som 1979.
I dag är den här typen av rättsliga frizoner för fysiskt våld i princip otänkbara. Med ett undantag: På våra idrottsarenor kan man slåss friskt inför en miljonhövdad tv-publik utan att myndigheterna ingriper. I namn av idrottens fostrande och ädelmodiga natur anses övervåld som annars skulle falla under allmänt åtal utgöra en inre angelägenhet för idrottsrörelsen. Förbunden inrättar egna kvasidomstolar och disciplinstraff utdöms för sådant som annars skulle leda till fängelse. Idrottsrörelsen blir därmed en rättsstat i rättsstaten.

Frågan är inte bara högaktuell efter Henke Larssons högerkrok mot Jon Jönsson i helgens cup-match mellan Helsingborg och Elfsborg. Den är inte heller bara principiellt viktig utan också i högsta grad påtagligt närvarande i en tid då nolltolerans ska råda mot alla typer av våld i samhället, och särskilt mot sådant våld som kan verka stilbildande för ungdomar.
En sak är nämligen solklar: I vilken annan situation som helst hade polis och åklagare inlett en förundersökning mot den som slagit en annan människa till marken med ett knytnävsslag, i synnerhet då bevisläget utgörs av klockrena tv-bilder som visar hela händelsen.
I fallet Henke Larsson har åklagaren dock kommit fram till att någon förundersökning inte ska inledas eftersom han anser att det inte ens finns skäl att anta att ett brott har förövats. Det är en väldigt, väldigt låg tröskel, som vilken åklagare som helst hade passerat med råge om detta hade handlat om ett vanligt gatuslagsmål. I formell mening bygger åklagaren sitt avskrivningsbeslut på brottsbalkens regler om så kallat samtycke. På vanlig svenska innebär det att han anser att Henkes vredesutbrott var en skitsak som ligger inom ramen för vad varje fotbollsspelare som ger sig in i leken får tåla.

Var går då gränsen för ett sådant samtycke? I boxning ligger den högt – så högt att proffsboxning för säkerhets skull har förbjudits. I ishockey får en spelare som kan sin regelbok räkna med att bli riktigt hårt tacklad. Och även om det inte står någonting i fotbollens regelverk om att stenhårda knytnävsslag i solarplexus skulle vara tillåtet har åklagaren nu sagt att så är fallet.
Antag att sommarens fotbolls-VM hade spelats i Sverige. Hade då världsstjärnan Zinedine Zidanes numera lika världsberömda danska skalle också ha kunnat rymmas inom den rättsliga definitionen på idrottsligt samtycke? Tja, gränserna är tydligen glidande när det handlar om att värna den förbrödrande effekt som kan uppnås inom idrottens egen rättsliga frizon.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset