I den lilla fiskebyn Cala Gonone ligger ett litet personligt familjehotell, Costa Dorada, inbäddat i total grönska.
I den lilla fiskebyn Cala Gonone ligger ett litet personligt familjehotell, Costa Dorada, inbäddat i total grönska.

Sardinien har tillhört Italien i 150 år, men särskilt italienskt har det aldrig blivit. Sarderna har bevarat en enkel livsstil och en matkultur som utgår ifrån de 3 miljoner fåren på ön. Magasinet Res har besökt ön.

Jörgen Ulfsgård

Drygt 1,5 miljoner bor på Sardinien.

Jörgen Ulfsgård

På Sardinien finns en ödslighet som gör själen både lugn, harmonisk och ödmjuk.

Jörgen Ulfsgård

Landets bästa fläskkött lockar italienare från fastlandet.

Jörgen Ulfsgård

Gastronomin på Sardinien kännetecknas av egenproducerad mat som tillagas efter urgamla recept uppblandade med inslag av det modernare italienska köket.

På sluttningen nedanför byn tar ängarna vid. Gräsängar fyllda av myrten och timjan, kantade av ogenomträngliga kaktussnår, naturens egen taggtråd. Bakom det lilla stenhuset, som fungerar som stall, möter vi Mario som kommer bärande på ett lamm.

Sardinien rymmer mer än tre miljoner får, men bara drygt 1,5 miljoner människor. Landskapet är kargt, en plats för överlevare. Fåren är det i hög grad, men också alla de människor som i årtusenden lärt sig att handskas med denna föga insmickrande men fascinerande natur.

Varje morgon kör Mario sin trehjuliga pickup från byn Possada till sin lilla lantliga kolonilott i utkanten av byn. Så har han gjort i hela sitt vuxna liv. Trots sin ålder, någonstans mellan 80 och 90, hanterar han jordbrukssysslorna utan större problem. Vårdhem eller äldreboende är ett okänt begrepp.
– Det är arbetet med djuren och den lilla jordbrukslotten som håller mig vid liv, säger Mario och hela ansiktet spricker upp.

Det faktum att Sardinien har flest 100-åringar i världen, tillsammans med Japan, förvånar honom inte. Hårt arbete och starka släktband är grundstenen i denne mans liv. Här är det barnen eller släktingarna som tar hand om sina föräldrar. Med sina flitiga besök ser de till att Mario och hans fru har det bra.
– Vi skulle aldrig placera dem på något hem för gamla om de inte blir så sjuka att vi inte klarar av det, säger dottern Liviana.

Byn Possada ligger på Sardiniens mindre kända östkust. Hit hittar sällan genoms­nittsturisten. Få gör sig omaket att ta sig över till den motsatta sidan av ön, men det är här man börjar närma sig de sardiska rötterna. Här har tidens gång präglats av långsamma rörelser och förändringar. Traditioner från antikens Europa har bevarats väl – ett arv efter fenicier, kartager, romare, araber, bysantiner och spanjorer. Det är en region präglad av ogästvänliga bergsområden som Gennargentubergen och den jungfruliga kustregionen Golfo de Orosei med sina vackra, nästan orörda, stränder.

I år är det 150 år sedan italienarna tog över ön, men särskilt italiensk har Sardinien aldrig blivit.
– I deras ögon är vi nog alltför reserverade, fåordiga och tillbakadragna, men inget kan vara mer fel, säger Liviana. Vi är inga bortkomna lantisar eller kusiner från landet, utan stolta, envisa och mycket generösa människor. Vi är sarder, helt enkelt.

Vi tar skydd i hennes och maken Ignatios restaurang mot ett annalkande oväder. Bakom spisarna i det rymliga köket sätter Ignatio genast i gång med att förbereda en fisksoppa, minosho, med färsk fisk från floden Possada, andra skaldjursdelikatesser som boccone, ett slags snäckor från trakten, och nyfångad bläckfisk.

Gastronomin på ön kännetecknas av egenproducerad mat som tillagas efter urgamla recept uppblandade med inslag av det modernare italienska köket. Nationalrätten är annars helstekt spädgris, maialetto, som tillagas på myrtenbädd.
– Huvudingredienserna i den sardiska matlagningen är av naturliga skäl allt vad fåren ger, som till exempel mjölken som används för att göra pecorinoosten, berättar Ignatio.

På vägen upp till Smaragdkusten gör vi ett stopp i Oliena vid foten av Supramonte. Här ligger ett elegant gömställe, som använts av en rad kändisar allt sedan det byggdes i mitten av 1960-talet.
Stjärnor som Madonna, Richard Gere och Claudia Schiffer har tagit in här för att koppla av och komma bort ifrån den mediala kändisjakten. Än i dag driver ägaren madame Pasqua sin gamla släktgård på bergssluttningen. En mycket personlig fyrstjärnig resort som passar väl in i konceptet agroturism.
– Redan för snart 50 år sedan, långt innan ekoturism hade blivit ett begrepp, hade vi klart för oss att allt vi gjorde på Su Gologone skulle vara i samklang med naturen och redan då började vi arbeta med närproducerad mat från trakterna, säger hon.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset