I min förra krönika använde jag ordet patriarkat vid ett tillfälle. Det ledde till en hel del förvirring, så jag tänkte göra mitt bästa för att reda ut vad jag egentligen menade. Patriarkat är inte en människa eller en grupp av människor. Det är ett system av lagar, regler och normer, precis som demokrati, monarki eller kristendom. Men medan exempelvis demokrati går ut på att säkerställa folkstyre, och monarki ser till att vi har en kung eller drottning som statschef, handlar patriarkat om att ordna så att män har makt över kvinnor, för att de är just män.

Patriarkatet har varit lagstadgat i nästan hela världen. I Sverige var det exempelvis först 1921 som alla kvinnor blev myndiga och fick rösträtt, och på 1960-talet som det blev olagligt att betala kvinnor mindre än män för samma jobb. I mer modern tid var det först 2009 som homosexuella fick gifta sig och 2013 som transpersoner inte tvingades sterilisera sig inför en könskorrigering.

Att män och kvinnor är olika, och att det är just de som ska leva tillsammans, är nämligen väldigt viktigt i ett patriarkat, för annars vet man ju inte vem som ska bestämma över vem. I dag visar sig patriarkatet i våra lagar genom att vi inte har samtyckeslagstiftning eller individualiserad föräldraförsäkring. Men det märks framför allt i alla våra vardagliga idéer om vad som är normalt: vem som ska tjäna mest pengar, vem som tar vems efternamn och vem som borde bli kär i vem. Mitt största problem med patriarkatet är att det förtrycker mer än halva befolkningen. Jag är förbannat trött på att bli ifrågasatt för att jag anser att alla ska få samma friheter, möjligheter och rättigheter – så konstigt kan det väl ändå inte vara? Enligt SCB finns det inte ett enda område de granskar där vi i Sverige är jämställda. Det kan inte vara okej.

Men ytterligare ett problem med patriarkatet drabbar faktiskt män lika mycket som kvinnor: systemet tvingar in oss i roller som vi inte har valt, utan som vi har tilldelats på grund av våra kön. De rollerna säger att män ska vara starka och bestämda, medan kvinnor ska vara vårdande och behagfulla. Det är därför det blir en så stor sak om en kvinna inte kommer i den största storleken på byxor, eller om en man bryter ihop och börjar gråta bland folk.

Det handlar inte egentligen om tjocka lår eller en nedgråten tröja: det handlar om att vi har brutit mot vad som förväntas av oss. Då känner vi oss misslyckade och onormala, fast vi egentligen är helt naturliga och mänskliga. Det måste förändras, och det kan bara förändras om vi ser mönstret och bestämmer oss för att ändra det. Det borde inte vara varken förvånande eller provocerande, utan helt jäkla självklart.

+ Tekla. KTH:s nya projekt tar tillvara på tjejers teknikintresse på ett smart och modernt sätt.

- Lindex. I sin senaste kampanj hävdar företaget att det är vad du gör som definierar dig, under slagordet SuperRoleModel. Och illustrerar detta med tre supersmala, supersnygga supermodeller som på hemsidan bland annat säger ”I love heels, but I’m so tall I prefer to wear flats”. Fräscht.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset