Lagliga aborter, preventivmedel, förskoleplatser, föräldraledigt och rätten till en självständig ekonomi. För många låter det som en självklarhet, men så har det inte alltid varit. Här är sju av de kvinnor som har stått längst fram på barrikaderna och gått med ryggen rak genom maktens korridorer för att få Sverige jämställt.

Barbro Westerholm
Yvonne Hirdman
Annika Cullberg
Birgitta Bolinder
Agneta Stark
Eva Westerholm
Birgitta Dahl

Barbro Westerholm

Barbro Westerholm drev igenom att homosexualitet inte skulle klassas som en sjukdom. Foto: Gustav Gräll.

Ålder: 85 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Riksdagsledamot för Liberalerna.
Bakgrund: Läkare och forskare. Har ett långt cv med tunga uppdrag. Bland annat har hon varit generaldirektör för Socialstyrelsen, där hon 1979 drev igenom att homosexualitet inte skulle klassas som en sjukdom, efter att demonstranter ockuperade trappan till Socialstyrelsen. Har i riksdagen jobbat för jämställdhetsfrågor och mot diskriminering av hbtq-personer. Drev på 60-talet igenom ett godkännande av p-piller som preventivmedel.

Vad var det som startade ditt intresse för hbtq-frågor?

– Jag hade varit generaldirektör på Socialstyrelsen i drygt en månad när de ockuperade trappan. När jag fick veta vad det handlade om så tänkte jag att homosexualitet ju är kärlek mellan människor av samma kön, det kan inte vara en sjukdom. Det här ska vi ordna. Mina avdelningschefer, fem män, de jublade inte. Den sjätte, en kvinna, sa att ”äntligen är det någon som förstår vad det handlar om”. Det här blev ingången för mig till en värld som innehöll så mycket som behövde åtgärdas. Det var med glädje jag tog mig an uppdraget att driva många hbtq-frågor.

LÄS MER: Ojämlikt hushållsarbetet leder till dolda förluster för kvinnor

Hur var omgivningens reaktioner när du började lyfta den här typen av frågor?

– Vad gäller hbtq-frågor så var det mycket mer fördomsfullt då jämfört med nu. Framför allt yngre personer blir chockade när de får veta att homosexualitet tidigare har klassats som sjukdom. Det gäller inte bara hbtq-frågorna, det gäller också synen på till exempel äktenskap. När jag växte upp skulle barn bara födas inom äktenskapet, och inte tidigare än nio månader efter bröllopet.

Jag har stridit för aborträtt och har obducerat kvinnor som hade genomgått illegala aborter och dött av det.

Vilka svårigheter har du stött på i kampen för jämställdhet?

– Det har varit många. Jag jobbade för att p-piller skulle bli godkända för över 50 år sedan, när jag hade fått veta att p-piller började säljas svart i Kungsträdgården. Jag har stridit för aborträtt och har obducerat kvinnor som hade genomgått illegala aborter och dött av det, och kvinnor som hade begått självmord för att de blev oönskat gravida. Vi har räddat många kvinnoliv med den abortlagen vi har i dag och den lagen är något vi ska värna om. Jag upplever att det finns en historielöshet bland en del politiker i dag.

LÄS MER: Kära vita feminister, det är dags att ni ser fler än er själva

Vad mer behöver vi göra för att det ska bli jämställt?

– En viktig sak är löneskillnaderna, kvinnor får lägre lön för samma jobb. Det påverkar pensionerna i så hög grad. Det finns fortfarande kvinnor i dag som är våldsutsatta av sina män som inte har råd att skilja sig, för att de har en så låg pension.

Vilka är feminismens största utmaningar i dag?

– Jag skulle säga att få en jämställdhet värt namnet inom alla sektorer.

Yvonne Hirdman

Yvonne Hirdman myntade begreppet genus i Sverige. Foto: Gustav Gräll.

Ålder: 76 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Pensionär, professor och författare.
Bakgrund: Forskare och professor i historia, kvinnohistoria och genusforskning. Var den som år 1988 myntade begreppet genus i Sverige, från engelskans ”gender”. Har skrivit flera avhandlingar, rapporter och böcker med genustema. Vann Augustpriset 2010 för årets svenska fackbok för biografin ”Den röda grevinnan” om sin mamma.

Vad var det som startade ditt intresse för genusfrågor?

– Begreppet ”könsroller” tyckte vi då, kring 1980, var för ytligt, det förklarade ju inte kvinnounderordning. ”Genus” översatte vi från engelskans gender, där betyder det ju kön, men här var det ett lingvistiskt begrepp – han, hon, den, det, typ. Det kunde man utnyttja, tänkte jag, för att betona hur mycket av ”kön” som är kultur. Genus blev och är ett mer öppet begrepp, bra att ha för att förstå vad som formar människor till ”han” och ”hon”, det som skapar genusordning, med mannen som överordnad och kvinnan som underordnad.

LÄS MER: Genusvetaren: Det här är feminism

Hur var reaktionen?

– Folk i allmänhet var nog skeptiska. I akademiska sammanhang väckte det däremot en viss respekt till och med bland män och så hade det fördelen av att ordet ”kön” inte smutsade ner vetenskapen. Samtidigt som vi verkligen kunde börja analysera makt.

Aldrig förr har så många flickor haft så stora möjligheter att göra så mycket.

Hur ser du på feminismen i dag?

– Det är som en bläckfisk, med väldigt många tentakler åt många olika håll. Om man är positiv kan man säga att det är jättebra.” The more, the merrier”. Om man är mer sur som jag är ibland så kan jag tycka att den blir för utspädd. Om allt för många ”underprivilegierade” ska definiera vad feminism är, riskerar själva grunden, relationen mellan man och kvinna, att försvinna. Och så står man där lite häpen när #metoo kommer rullande…

LÄS MER: Kvotering, rut-avdrag och samtycke – det här vill partierna kring jämställdhet

Vilka är feminismens största utmaningar i dag?

– Aldrig förr har så många flickor haft så stora möjligheter att göra så mycket – det är verkligen en feministisk framgångssaga. Men risken finns ju att man fastnar i ett slags inre bur, ett nät av gamla unkna föreställningar om hur man ska leva. Och ytan, hur man ska se ut – där går det allt åt mycket energi, säger Yvonne Hirdman och fortsätter:

– Den energin skulle behövas för att bistå de kvinnor här i landet som är utsatta för hedersförtryck. Där behövs det verkligen ett gammaldags systerskap. Det gäller att göra sig fri från rädslan att uppfattas som rasist eller islamofob. Solidaritet!

Annika Cullberg

Annika Cullberg blev tidigt en del av Grupp 8. Foto: Gustav Gräll.

Ålder: 78 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Pensionär och anhörigvårdare.
Bakgrund: Blev tidigt en del av Grupp 8 som var en feministisk organisation som drev kvinno- och jämställdhetsfrågor. Hon har varit verksam inom Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, och senare Vänsterpartiet där hon var med och vidareutvecklade feminismen till en av hörnstenarna i partiets politik.

Vad var det som startade ditt intresse för dessa frågor?

– Det var min mormor som gjorde mig uppmärksam på kvinnofrågan, som man sa på den tiden. Hon satte litteratur i händerna på mig som väckte mitt intresse för kvinnors villkor i samhället. Det började med Carl-Jonas Love Almqvist bok ”Det går an”. Sedan rullade det på. När jag började arbeta på tidskriften Ord och Bild och kom i kontakt med Barbro Backberger och Gunnel Granlid (två grundare av Grupp 8 reds. anmärkning) och flera andra medlemmar i Grupp 8. Jag blev värvad av Barbro Backberger och det är jag väldigt stolt över. Och Grupp 8 kom att betyda oerhört mycket för mig.

Det ansågs, särskilt från läkarhåll, att kvinnor inte var förmögna att fatta beslut i en sådan fråga.

Hur var omgivningens reaktioner?

– Från familjen kände jag ett starkt stöd, liksom från vänner och bekanta. Men offentligt blev ju Grupp 8 bemött med stor skepticism. Jag minns särskilt hur kraftigt vi fördömdes när vi drev frågan om kvinnans rätt till fri legal abort. Vi ordnade ett möte på ABF-huset i Stockholm. Det blev en väldigt tuff debatt i en fullsatt sal helt dominerad av män. Det ansågs, särskilt från läkarhåll, att kvinnor inte var förmögna att fatta beslut i en sådan fråga. Det var en praktuppvisning av dåtidens patriarkat. Men vi fick också stöd av några enstaka män i publiken.

LÄS MER: Tre generationer av kvinnor: Så jämställt är Sverige

Vilka svårigheter stötte du på?

­– Att bli ifrågasatt och förminskad. Det fanns ett utbrett kvinnoförakt. Men just tillhörigheten i Grupp 8 fick en att känna sig stark. Det är klart att det inte var roligt när vi blev hånade, men det tog oss inte särskilt hårt. Vi hade ju varandra.

Vad mer behöver vi göra för att det ska bli jämställt?

– Vi får aldrig slå oss till ro. Det är min uppfattning. Vi kommer alltid att behöva kämpa för kvinnors rättigheter. På det stora hela har vi nått långt, men vi är inte framme. Det vi måste göra är att gå ihop och skapa rörelse, som för rösträtten och metoo.

LÄS MER: Världsbanken: Sverige är ett av sex jämställda länder i världen

Hur ser du på feminismen i dag?

– Jag kan känna en viss oro inför framtiden när det gäller yngre generationer. Jag kan uppleva att feminismen spretar åt väldigt många olika håll. Det finns en viss brist på medvetenhet om vad vi har uppnått och som i dag behöver försvaras och utvecklas. Men jag tror att det finns tillräckligt många bland dagens unga som är beredda på det.

Vad är feminismens stora utmaning i dag? 

– Mäns våld mot kvinnor. Det måste upphöra.

Finns det någon svensk person i dag som du själv ser upp till?

– Jag har svårt att uttrycka mig i de termerna. Det finns ett stort antal kvinnor vars arbete i ord och handling har gjort starkt intryck och påverkat mig i hög grad, och som har lärt mig mycket.

Birgitta Bolinder

Birgitta Bolinder är en av grundarna till Grupp 8. Foto: Gustav Gräll.

Ålder: 79 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Pensionär. Studerar även på Senioruniversitetet och är aktiv för kvinnors rättigheter i en Amnestygrupp.
Bakgrund: Grundade, tillsammans med sju andra kvinnor, Grupp 8 som var en feministisk organisation som drev kvinno- och jämställdhetsfrågor. Bland annat rörande abort, smärtlindring vid förlossning, rättvisa löner och att alla föräldrar ska ha rätt till en förskoleplats. Grupp 8 införde även 8 mars i Sverige.

Vad var det som startade ditt intresse för dessa frågor?

– Mina föräldrar, som var födda i slutet av 1800-talet, var väldigt jämställda i fråga om hemarbete. De uppmuntrade mig jämt och sa att jag kunde bli precis vad jag ville. När jag sedan gick i gymnasiet läste vi Carl-Jonas Love Almqvist bok ”Det går an”. Det var nog första gången jag medvetet tog ställning.

Hur var omgivningens reaktioner?

– Många reagerade mot att vi var en socialistisk grupp och de tyckte väl det var onödigt. Men Grupp 8 fick väldigt bra reaktioner annars.

LÄS MER: De var de första kvinnorna i riksdagen

Vilka svårigheter stötte du på?

– I början var det inte särskilt svårt. Naturligtvis fick jag otrevliga telefonsamtal från män på nätterna och en del brev innehållande använda toalettpapper och kondomer. Men det var ju ingenting jämfört med dagens hatare online. Och jag brydde mig inte särskilt om det.

Naturligtvis fick jag otrevliga telefonsamtal från män på nätterna och en del brev innehållande använda toalettpapper och kondomer.

Vad mer behöver vi göra för att det ska bli jämställt?

– Vad jag tycker skulle behövas är att föräldraförsäkringen skulle organiseras om med fler ”pappamånader”, möjligen individualiseras helt som alla andra försäkringar. Eller tredelas: en del för varje förälder och en del som de kan dela som de vill. Jag tror att det är viktigt att föräldrarna är lediga båda två. Det är då barn får en bild av hur det ska vara. Det blir också bättre med lönerna då.

Hur ser du på feminismen i dag?

– Det verkar som att många tycker att allt är självklart, att så här har det alltid varit, med föräldraförsäkring, förskola för alla barn, fri abort. Men det har det ju inte. Men vi har kommit väldigt långt i Sverige och vi måste försvara de framsteg som gjorts.

LÄS MER: Genusvetaren: Det här är feminism

Vad är feminismens största utmaning i dag?

– Att det fortfarande finns löneskillnader är en skam och en olycka. Det är många saker som måste göras på alla möjliga plan: politiskt, fackligt och av kvinnorna själva. Patriarkatets ande svävar fortfarande över oss.

Finns det någon svensk person i dag som du själv ser upp till?

– En som jag tycker gör mycket är Katarina Wennstam. Jag beundrar även Sara Danius. Men framförallt tycker jag att det blivit självklart för kvinnor att vara feminist i dag. Och det är ju tack vare de som har fortsatt det arbete min generation började.

Agneta Stark

Agneta Stark startade Stödstrumporna. Foto: Gustav Gräll.

Ålder: 73 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Pensionär, skriver, föreläser.
Bakgrund: Företagsekonom, jurist, författare, genusforskare och samhällsdebattör. Disputerade som första kvinna i företagsekonomi vid Stockholms universitet 1978. Var med och skapade det feministiska nätverket Stödstrumporna 1991, inför riksdagsvalet 1994, som lyckades de få partier att sätta upp fler kvinnor på sina kandidatlistor, och att satsa mer på kvinnofrågor.

Vad var det som startade ditt intresse för feminism– och genusfrågor?

– Jag gick i en flickskola i tolv år med väldigt medvetna lärare. Det var verkligen en jämställdhet– och kvinnomedveten skola, det fanns en lång tradition kring de frågorna.

LÄS MER: 2 av 8 partiledare är inte feminister: Inget behov av att kalla mig det

Hur var omgivningens reaktioner när du började lyfta de frågorna?

– Det var en del som var förvånade, och kanske också lite intresserade. Och mycket ”det där är väl viktigt, men det kan ju inte vara en fråga nu”. Att jämställdheten och rättigheterna är avklarade, det har jag hört hela mitt liv. ”Men kvinnor har ju rösträtt, vad bråkar ni om?”.

Att jämställdheten och rättigheterna är avklarade, det har jag hört hela mitt liv.

Vilka svårigheter stötte du på?

– Alla tänkbara! Sinne för humor hjälper. Jag är inte en blyg viol, men jag har ändå om och om igen upptäckt att ”jaha, där fanns något som männen i min omgivning har dragit nytta av i några år som jag inte ens visste fanns”. På 80-talet, när jag arbetade på Stockholms universitet, infördes marknadslönetillägg som man skulle ge till undervisande personal som hade en på arbetsmarknaden väldigt gångbar utbildning. Det visade sig att de inte ens hade kommit att tänka på mig, medan killar som inte hade i närheten av samma marknadsmöjligheter naturligtvis hade fått tillägget. Den typen av saker blir man ganska vass av. Det är mycket mysigare att bli erbjuden än att behöva kliva in till sin chef och säga till.

LÄS MER: Experten slår hål på 8 vanliga argument som används mot feminism

Vad mer behöver vi göra för att det ska bli jämställt?

– Det finns många problem, bland annat våldsfrågan, varför är det så att män slåss? De slår både varandra och kvinnor. Man måste våga fråga vad det är i ”manligheten” som leder till det. Ett annat stort maktproblem är löneskillnaderna – kvinnor är underbetalda. Om inte män också arbetar för jämställdhet, och visar att de verkligen vill, försöker och kräver att förmåner ska gälla alla så kommer det att ta längre tid tills det verkligen blir jämställt. Vi har alltid genom historien fått höra att ”nu går ni för långt”. Varje förslag har varit ”nej det här är för mycket”. Men jämställdheten har inte genomförts förrän det verkligen är individen det beror på, inte kön.

Eva Westerholm

Eva Westerholm har suttit i styrelsen i Riksorganisation för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Foto: Gustav Gräll.

Ålder: 71 år.
Bor: Alingsås.
Gör: Pensionär och ordförande i kvinno– och tjejjouren Olivia.
Bakgrund: Arbetsterapeut. Varit med och startat och jobbat ideellt med kvinno– och tjejjouren Olivia sedan starten 1987. Är i dag ordförande för Olivia. Har även suttit i styrelsen i Riksorganisation för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Har i över 30 år kämpat för utsatta kvinnors rättigheter och mot mäns våld mot kvinnor.

Vad var det som startade ditt intresse för de här frågorna?

– Jag har alltid varit intresserad av politik och samhällsfrågor i allmänhet, vilket förde in mig på feminism. Det annonserades att man skulle starta en kvinnojour i Alingsås, det var ett tvärpolitiskt beslut bland kvinnor i tre kommuner. Jag anmälde mig till informationsmötet och på den vägen var det.

LÄS MER: Experten slår hål på 8 vanliga argument som används mot feminism

Hur var omgivningens reaktioner?

– I slutet på 80-talet var det egentligen bara kvinnojoursrörelsen som lyfte den här typen av frågor. Det var väldigt tyst om det i övrigt och när man pratade om de här frågorna (mäns våld mot kvinnor reds.anm.) så blev man tagen som någon slags manshatare. Det var mer skamligt att prata om det på den tiden. Vi fick ju en lag så sent som i början på 80-talet om att våld i hemmet föll under allmänt åtal.

När man pratade om de här frågorna så blev man tagen som någon slags manshatare.

Hur ser du på feminismen i dag?

– Kvinnokampen måste ständigt föras och det har ju gått upp och ner genom åren. Ibland har det varit ett uppsving och ibland har det varit motreaktioner och backlash. I dag är feminismen egentligen en bredare rörelse än vad det var då, och man har tagit in andra typer av frågor, så som identitetsfrågor.

LÄS MER: Debatt: 7 saker du kan göra på internationella kvinnodagen i stället för att säga ”grattis” till kvinnor.

Vad mer behöver vi göra för att det ska bli jämställt?

– När det gäller vår rörelse så strävar vi efter en värld där kvinnor kan leva fritt utan mäns våld och förtryck. Men hur man når dit, det är en jättesvår fråga. Det handlar om patriarkala strukturer. Man känner sig inte alltid helt hoppfull, för det går väldigt långsamt. Män misshandlar och slår kvinnor, men män slår också andra män. Mansrollen måste förändras, och då behöver man börja med barn och unga, säger Eva Westerholm och fortsätter:

– Vi diskuterar också tillgången till våldspornografi på nätet och hur det cementerar könsroller med mannen som överordnad och kvinnan som underordnad. Våld i hederns namn är också en stor problematik som vi jobbar med nu och det finns stora utmaningar. Ibland sägs det att ”nu har jämställdheten gått för långt”, men hur kan det gå för långt? Antingen är det jämställt eller inte.

Birgitta Dahl

Birgitta Dahl är tidigare toppolitiker för Socialdemokraterna och har bland annat varit talman under många år. Foto: Gustav Gräll.

Ålder: 81 år.
Bor: Uppsala.
Gör: Pensionär.
Bakgrund: Varit aktiv inom Socialdemokraterna sedan 60-talet och var talman mellan 1994 – 2002. Birgitta Dahl har varit med och fått igenom flera jämställdhetsreformer som vi i dag ser som en självklarhet. Hon tog bland annat strid för utbyggd barnomsorg, delad föräldraförsäkring och förbud mot barnaga. Förutom en hel del tunga poster utomlands har hon även varit ordförande i bland annat Nordiska Museets nämnd, för Centrum för genusvetenskap vid Uppsala Universitet och Unicef Sverige.

Vad var det som startade ditt intresse för dessa frågor?

– Redan som liten flicka upprördes jag över orättvisorna. Det var så mycket som var spännande och roligt som flickor inte fick göra eller borde göra. Man skulle vara passiv och undergiven. Jag ville ju göra en massa saker. När jag var elva år bildade jag ett kvinnligt fotbollslag. Jag bildade också ett av de första elevråden i Sverige. När jag var 13 år gick jag till rektorn och krävde sexualundervisning. Jag svor på att jag skulle bekämpa dubbelmoralen och arbeta för att förbättra situationen för ensamstående mammor. Jag var väldigt tidigt väckt till medvetande och har alltid slagits för alla människors lika värde.

När jag gick ner från talarstolen blev jag angripen, utskälld och knuffad på av andra riksdagsledamöter för att jag hade föreslagit något så dumt.

Hur var omgivningens reaktioner?

– Det var blandat. Jag mötte ju mycket motstånd. Men de fanns ju också de som var väldigt tacksamma för det jag gjorde. Jag hade en krets kring mig av likasinnade och vi ställde till med bråk och fick igenom mycket. I en riksdagsdebatt 1970 föreslog jag att föräldraförsäkringen skulle delas och det väckte motstånd med detsamma. När jag gick ner från talarstolen och skulle gå till min bänk i andra kammaren blev jag angripen, utskälld och knuffad på av andra riksdagsledamöter för att jag hade föreslagit något så dumt.

Vad mer behöver vi göra för att det ska bli jämställt?

– För det första får vi inte ta för självklart att det vi uppnått ska leva vidare. Vi utsätts ju via nätet och på alla möjliga sätt för propaganda för den gammeldags dubbelmoralen som fortfarande råder nästan överallt i världen. Vi kan inte tro att vi kan slå oss till ro. Vi måste slåss för det här. Liksom vi måste slåss mot rasismen och främlingsfientligheten. De onda idéerna finns och måste bekämpas.

LÄS MER: Därför finns internationella kvinnodagen

Hur ser du på feminismen i dag? Vad skiljer sig mest?

– Det finns en överton i feminismen jag inte är förtjust i. Jag är emot enkönade församlingar. Jag tror på att bygga broar. Jag känner mig inte riktigt hemma i det aggressiva feministiska budskapet.

Finns det någon svensk person i dag som du själv ser upp till?

– Ingvar Carlsson. Han har alltid haft bra attityd i den här frågan.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset