När någon bjudit på middag så anses det ju vara god sed att man tackar för maten, och det är väl det som är radioprogrammet ”Sommars” huvudfunktion numera: ett enda långt tacktal från de pladdrande klasserna till de producerande. Från alla oss till alla er – tack för käket och stålarna.
När projektledaren för radioprogrammet ”Sommar” ska förklara hur man valt sommarpratare säger hon så här: ”Vi vill att värdarna ska berätta sina historier på ett intressant sätt, och det är som regel lättare för dessa.” Med ”dessa” avses vad som kallas ”kulturpersonligheter”.
Men det viktiga är väl att man har något att berätta, inte att man kan läsa innantill med magstöd och viftande armar (det senare går ju dessutom inte fram i radio).
27 procent av pratarna är skådespelare eller verksamma vid teatern. 12 procent är sångare och artister och andelen författare och skribenter är 24 procent. Nästan två tredjedelar av pratarna kommer alltså från de pladdrande klasserna.

Men varifrån kommer uppfattningen att de som tillhör de producerande klasserna är personer som hummar sig fram i livet utan att kunna formulera begripliga meningar – att de inte kan ge oss sin berättelse?
Jag kan försäkra dem som gör urvalet till ”Sommar” att ett bolagsstyrelsemöte, en förhandling med en stor kund eller en presentation för aktörer som vill investera kräver lite mer än vad som krävs av den som skuttar runt i folkparkerna. Och den som forskar om cancer, bygger bioteknikföretag, utvecklar nästa generations datorer eller skriver avtalstexten till ett företagsköp har mycket mer intressanta saker att berätta än den som ägnar dagarna åt repetitioner på scen eller inspelningar i en studio.

Akademiker och forskare är i dag tvungna att kunna formulera berättelsen om vad de gör både för olika fonder, finansiella aktörer och allt oftare för en bred publik. Vill vi inte hellre höra människor som skapar vår vardag och framtid berätta om sina mödor och drömmar, än dessa artistkåserier som mest av allt påminner om en Bellmanhistoria? ”Det var en regissör, en författare och så lilla jag.” Bryr vi oss om huruvida den som kan ge oss kunskap, insikt och en bra story läspar eller låter som om de hade en rent utomjordisk hösnuva? Inte alls.
När vi ligger i hängmattan eller sitter i bersån och halsar en kall bira; det är då vi har tid att ta till oss de stora tankarna och idéerna. Det är då vi samlar kraft för att gå ut och erövra världen när semestern är över – då vill vi ha folk som talar om den världen och vad man kan göra med den.
Företagsledare, entreprenörer, uppfinnare och tekniker anses som så icke verbala att de bara kan leverera in två sådana personer: Christer Ericsson och Greger Hagelin. Det blir 3 procent. Andelen akademiker och forskare är 6 procent.  För att riktigt markera att man satsar på de improduktiva skikten i samhället så får säsongen inledas av en prinsessa. Men snälla pladdrande klass, ni behöver inte tacka för maten. Kan ni inte bara vara tysta och spela era skivor?

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset