Han är elithockeyspelaren som inte är intresserad av sport. ­Istället lockar skrivandet och diskussioner om ­feminism, ­homosexualitet och politik. Metro Student tar ett snack med Johan Forsberg – twitterpoeten som lever med ­ständig ­prestationsångest.

Markus Tiburzi

Någon har beskrivit honom som hockeyns Tranströmer. Med ett skrivet manus för en ­feministisk teater och en kritisk syn på män i grupp skiljer han sig markant från den, något förlegade, bilden av en norrländsk elithockey­spelare. Men det härliga med stereotyper är väl att de bryts? Johan Forsberg är åtminstone ett ­levande exempel på att brytpunkten blir uppmärksammad. 
– När jag twittrar om jämställdhet och ställer mig frågande till män som grupp får jag ett väldigt mycket större gehör än mina tjejkompisar som gör samma sak. Medan jag blir hyllad så får de våldtäktshot. Det finns ju många som uttrycker sig mycket bättre än jag, men eftersom jag har hockeybakgrund blir det plötsligt en stor grej. Det är fruktansvärt.

Genom att bojkotta tittandet av OS-spelen i Sotji och skapa rubriker i lokaltidningen som att ”män ligger bakom allt dåligt i världen” har han blivit en populär röst i diskussionerna om orättvisor. Uppmärksamheten beskriver han dock som ganska tröttsam.
– Ibland undrar jag vad det är frågan om, när folk tycker att det är konstigt att jag som hockeyspelare engagerar mig för feminism och orättvisor. I och för sig är det väl ett tydligt bevis på att världen fortfarande har ett behov av att sätta människor i en mall, och att folk inte anstränger sig för att förstå att en person kan vara annorlunda. 
 
”Foppa”, som han kallas, är uppväxt i Piteå med en mamma, en pappa och tre syskon. När han inte kröp omkring i ett restaurangkök på pappas jobb spenderade han helst dagarna hemma. Johan och brorsan vägrade åka till dagis, för ”att de andra barnen hade för mycket snor i ansiktet”. I dag, förklarar han, har snorfobin ­utvecklats till människofobi och konstant prestationsångest. 
 
Vi pratar över Skype. Johan sitter framför datorn i sin lägenhet. Mellan hockeymatcher och träningar finns ingen större tid att lämna Luleå, där hans hockeyklubb Luleå HF har sin hemmaarena. 
– Egentligen tycker jag att politik som grej är ganska tråkigt. Men min morfar var aktiv socialdemokrat och jag är uppvuxen i någon slags värld där människors lika värde är väldigt viktigt. Jag bryr mig nog snarare mer om människovärdet än själva politiken.

När två vänner från Skellefteå frågade om han ville vara med och skriva manuset till en feministisk teater var svaret därför ganska givet. 
– Jag engagerar mig för feminismen, men jag berörs av orättvisor överlag. Allt från rasism till ekonomiska orättvisor. Det är då den tysta norrbottningen i mig spricker. För mig är skrivandet en ventil för att få lufta mina åsikter, något som gör att jag slipper ha skiten i mig.
Ibland blir ventilen några uppdateringar på Twitter, eller ­bloggpoesi. Den här gången blev det en teater.

Men för någon med prestationsångest blev uppsättningen alldeles för läskig att se, så Johan gick aldrig på någon föreställning. 
– Jag hade ju egentligen ingen aning om hur man ska skriva teater. Sen känns det absurt att någon ska lajva upp en text som jag har skrivit. Tänk om någon skulle spela upp alla dina krönikor? 
 
Hockeyn är också något han gärna undviker, trots att spelandet är Johan Forsbergs jobb. Faktum är att han helt saknar sportintresse, och förklarar att han främst gjorde karriär på isen av en slump. När kompisarna drog till hockeyrinken efter skolan hängde han med för att inte vara ensam, och visade sig vara en talang. Sen blev han kvar.
– Jag gillar att spela hockey, men sporten i sig intresserar mig inte. Men så är det väl för väldigt många människor, alla jobbar väl inte med det de tycker bäst om? Jag har inte växt upp i en idrottsfamilj, hemma hos oss har vi diskuterat andra saker vid köksbordet.

Att ha hockey som arbete beskriver han som speciellt, även om han påpekar att varken han eller de andra i laget har haft det som folk kallar riktiga jobb att jämföra med. 
– Jag duschar dagligen med mina kollegor och sover tillsammans med dem i små sängar. Till slut blir kollegorna till en liten familj, en familj som du måste vara beredd att lämna om du blir uppköpt av ett annat lag. Till slut lär man sig leva med den ovissheten.

Hockeytrunken har blivit hans portfölj, och isen ett kontor. Att flänga mellan arenor över hela Sverige och byta kollegor varje säsong är någonting som har blivit en vardag. Johan är van vid osäkerheten, men påpekar att den otrygga branschen påfrestar många både psykiskt och fysiskt. Även han själv.
– Att skäggiga män säger att de ska slå tänderna ur mig, det leder så klart till lite stress. Lyckligtvis är det sällan som det faktiskt smäller, snacket är snarare tomma hot. Jag har slagits en gång, och det gick jättedåligt. Min motståndare var arg, och var dessutom både starkare och bättre än vad jag var. Nu spelar vi i samma lag, och eftersom att han egentligen är väldigt snäll delar vi oftast rum. På så vis är hockeyn ett väldigt konstigt jobb.
 
Trots alla konstigheter märker Johan att branschen utvecklas. Under det senaste decenniet menar han att sporten har gått från att vara en hård matchokultur, till att bli mer tolerant. För Johan Forsberg känns hockeyn mindre inskränkt i dag, även om han fortfarande tycker att mansdominerade platser överlag är ganska läskiga.
– Många män på samma plats är ingen bra premiss, det borde egentligen tala för sig själv. Att män i grupp fortfarande ses som en framgångsfaktor i idrott, näringsliv och podcasts är ett tecken på att feminismen absolut inte har gått för långt. Inte på långa vägar. Inom hockeyn pratas det mycket mer om det här nu, feminismen diskuteras inte med en nedvärderande ton. Det är fint att det har kommit dit. Det är många mansdominerande platser som borde ta efter.
 
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset