Minns du dina tidiga tonår?

Eller strax innan, kommer du ihåg hur det var att vara 11, 12?

Kan du sätta dig in i hur det skulle varit om Någon skrivit till dig då, Någon som frågade hur det var med dig? Gav dig uppmärksamhet, komplimanger. Som var snygg och charmig. Du kanske skulle blivit förälskad, ja förmodligen hade du blivit det.

När Någon sedan bett om mer lättklädda bilder, visst hade du gått Någon till mötes? Kanske med viss tvekan, men nog hade du? Kom ihåg. Du är ett barn, i den ålder då man gärna tassar runt i gränslandet till de vuxnas värld.

Och om Någon bad om mer avancerade bilder, och du sa nej. Om Någon då plötsligt förändrades, blev hånfull, sa att du måste, annars skulle de tidigare bilderna skickas till dina föräldrar och vänner, spridas över hela världen. Kanske hade du skickat en bild, och sedan fler, alltmer insnärjd, av hot, i skam? Kanske hade du gråtande tvingats till timmar av sexuell förnedring framför kameraögat, helt i händerna på din förövare, oförmögen att be om hjälp fastän den fanns alldeles utanför dörren till ditt barnrum?

Så var det för flickorna i ett reportage Uppdrag granskning sände förra året. Ikväll kommer en uppföljning som främst fokuserar på en gärningsman i Stockholm. Han använde fejkad identitet förstås, det är så lätt gjort på internet. Sex gånger anmäldes han, av fyra olika barn. Alla anmälningar lades ned eftersom brott inte gick att styrka.

Det är intressant, det där uttrycket, ”brott kan ej styrkas”, när skälet till att det inte går är att polisen inte försökt. De sökte på ett telefonnummer de fått av ett av offren, men det gick till ett anonymt kontantkort. Hennes dator hade de ”inte resurser” att gå igenom, så den lämnades tillbaka fem månader senare, utan att ha undersökts. Inte ens när de fick mannens riktiga namn av ett annat offer hände något. Nog fick de ”en känsla” av att den som kontaktat henne och visste allt, som använde samma språk som hennes förövare, i själva verket var förövaren. Men i sitt eget namn sa han ju inte något olagligt. Därför kollade de inte upp honom.

Via Facebook hittade Uppdrag granskning mer som pekade mot den namngivna, polisen informerades om att det skulle bli ett reportage. Först då kom tillslaget. Genom husrannsakan hittade polisen 135 fall, många av barnen mådde så dåligt att man var tvungen göra akututryckningar. För varje barn som tar mod till sig att anmäla går sannolikt ännu fler, vad gäller Stockholmsmannen var det 34 fall per anmälare.

Om Uppdrag granskning kunde hitta honom via Facebook, hur lätt borde det inte ha varit för polisen, som har långt större befogenheter? Det är tjugo år sedan internet började bli stort på riktigt, människor tillbringar en ansenlig del av sina liv där. Det är oroväckande att polisen fortfarande inte ens tycks ha en checklista för hur man hanterar nätbrott. Att de slentrianmässigt lagt ned anmälningar om sexuella övergrepp mot barn.

Hur många av de där barnen hade kunnat sparas om polisen bara gjort sitt jobb? Det är en fråga som fortsätter gnaga.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset