"Jag har sedan länge stuckit hål på min rosa bubbla av lycka, bytt bort känslan av trygghet och åtminstone några gånger i veckan tappar jag tron på mänskligheten", skriver Simon Häggström.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Polisyrket är ett typexempel på en funktion i samhället som alla tar för givet ska finnas där dygnets alla timmar. Få vet egentligen vad arbetet innebär och fördomarna kring yrket är på sina håll många. När jag hemma i soffan föreslog för min pappa att jag skulle söka till Polishögskolan tyckte han att det var en väldigt dålig idé. Våld, hot och otacksamma arbetsuppgifter hävdade han tillhörde vardagen för poliser och det var något han tyckte jag skulle hålla mig borta ifrån. Såhär drygt 12 år senare inser jag hur rätt han faktiskt hade. Polisyrket är ett speciellt arbete på flera olika sätt. Har man otur får man bevittna mer lidande på en vecka än vad människor normalt sett får se under sin livstid. Vad händer med en yrkeskategori som dagligen måste konfronteras med människors mörkaste sidor? Som ena stunden plockar kroppsdelar längs med järnvägsspåret för att några timmar senare möta förkrossade brottsoffer som blivit både sönderslagna och förnedrade? Och hur påverkas man egentligen av att ha ett arbete där man måste dela baksäte eller förhörsrum med individer som brutalt våldtagit, grovt misshandlat eller hänsynslöst rånat oskyldiga människor? 

LÄS MER: Jag minns alla sexköpare jag har gripit

Sanningen är att polisyrket förvandlat mig till en annan människa. Sättet jag ser på omvärlden är inte detsamma som när jag gick igenom grindarna på Polishögskolan i Solna år 2005. Jag har sedan länge stuckit hål på min rosa bubbla av lycka, bytt bort känslan av trygghet och åtminstone några gånger i veckan tappar jag tron på mänskligheten. Att dessutom bevittna när kriminella släpps ut någon timme efter att vi släpat in dem, eller frias på grund av att domstolarna lever i en egen fantasivärld, gör att frestelsen att bli cynisk och bitter ständigt lurar runt hörnet. Lägg till dålig lön och kassa arbetstider för många hårt arbetande poliser.

Det går alltså att hitta flera anledningar till varför man bör välja ett annat yrke. Ändå har jag kvar min polislegitimation och fortfarande finns motivationen att sätta busar i fängelse. Varför då? Jo, för även om jag förlorat vissa saker i mitt liv har jag också i detta arbete vunnit något som jag aldrig skulle vilja vara utan. Förmånen att få ha ett arbete där man är med och gör skillnad i människors liv. Att möta en trasig kvinna i en lägenhetsbordell och slussa henne till rätt hjälp och stöd för att ett år senare se henne leva ett normalt liv är en obeskrivlig känsla. Och tillfredsställelsen att åtminstone ibland få möjlighet att sätta de människor som skor sig på andras utsatthet bakom lås och bom kan inte mätas i pengar. Så trots otacksamma arbetsuppgifter, ofta i motvind och med dåliga arbetsvillkor, går varje dag, kväll och natt tusentals polisanställda till sina arbeten för att göra samhället till en tryggare plats att leva i. Vi har därför all anledning att vara stolta över vår svenska poliskår. 

Plus: Den ofattbara kärlek som det svenska folket visat polisen i sviterna efter terrordådet på Drottninggatan.

Minus: Terrorism.

LÄS MER: Tänk efter innan du dömer den höggravida kvinnan som säljer sex

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset