En sval kosmopolitisk coolness präglar Pontus! af Kleen tycker att det känns som att stiga in i Tom Fords ”A single man”.
En sval kosmopolitisk coolness präglar Pontus! af Kleen tycker att det känns som att stiga in i Tom Fords ”A single man”.

Pontus! kunde vara inrett av Tom Ford. Björn af Kleen svalkar sig bland Stockholms affärsmän.

Finansmannen Mats Qviberg berättar över telefon att han ätit hos krögaren Pontus Frithiof varje dag i 20 år. Även om Qviberg kanske överdriver är det ett faktum att frivola affärsmänniskor trivs hos Frithiof. På Pontus! på Brunnsgatan intill Stureplan har Qvibergs stambord förärats med en egen plakett och i krogens styrelse sitter Sven Hag-­strömer.

När jag frågar Qviberg och Hagströmer varför man valt just Pontus! som stamlokus nämner båda personalen som bidragande orsak: Servicen är personlig men aldrig privat. Det omdömet gäller för Pontus! i stort. En sval kosmopolitisk coolness präglar stället: Som att stiga in i Tom Fords ”A single man”.

Den magnifika boktapeten, de nougatfärgade sofforna i baren, de mörklila stolsdynorna, ostronfoajén i marmor, skrivbordslamporna; svidande snyggt, nästan sexigt, utan att kännas insmickrande. ­Inget annat Stockholmsställe är lika ­moget hyperdesignat; Pontus! är en dandy som bär sina attribut med självklarhet. Därför blir man heller aldrig ängslig av prålet.

Atmosfären tycks nästan kräva att man äter från den ”Moderna Menyn”. Utsvultna börsklippare kan visserligen dränga loss med oxfilé för 595 kronor eller med bookmakertoast från klassikerlistan – den senare (225/295) är en mycket matig macka, rejäl köttbit på smarrig senaps-­creme med pocherade tomater bredvid (men kocken borde softa med sin pepparrot).  

På den moderna menyn väljer man storlek på rätterna. En söt nässelsoppa, 145 för en liten, 175 för en medium, hälls över en äggaladåb – en geleskapelse, som då smälter under värmen. Jag smakade en smörstekt kalvbrässpaté till gröna ärtor och ramslökcreme (175/220) och confiterad vit sparris med parmesan och chorizo-olja (195/285); förrättsmenyn består av ­fina möten mellan trädgård och delikatesser – man ser framför sig en Yves Saint Laurent på grönbete. 

Medan jag växlade mellan förrätter åt min före detta redaktris en röding med gemsallad och forellromsmajonnäs (195/295) som hon fann utsökt – så när som på den tillhörande potatisbruléen (!).
I fråga om desserterna tycks Pontus! ha gjort avsteg från sin strama elegans och blåst på med för mycket krås: Vi prövade en choklad- och en rabarber--­tillställning. De var storslagna men splittrade i smaken. Dessutom avskyr jag smördeg.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset