Ett fullgott lunchalternativ men duger sämre för middag, skriver af Kleen om nyöppnade Wagamama.
Ett fullgott lunchalternativ men duger sämre för middag, skriver af Kleen om nyöppnade Wagamama.

Kön till Wagamama ringlar långt ut på gatan. Björn af Kleen serveras snabbt men önskar mer kärlek i rätterna.

Lotta Bergseth

Sashimi salmon and avocado salad.

Lotta Bergseth

Jag minns hur kosmopolitiskt coolt jag tyckte Wagamama var när jag började resa till London efter gymnasiet. Krocken mellan den stora stadens individualism och Wagamamas kommunistflirtande estetik var kittlande. Mitt i city, i den västerländska kapitalismens  hjärta, satt stressade slipsar och surplade nudlar vid långbord; som om man tagit en halvtimmes paus från arbetet på kolchosen.

Wagamama var radical chic och dess logotyp en blodröd socialiststjärna. Nu har Stureplansgruppen öppnat en första svensk Wagamama i Waterfront Building i det futuristiska landskap som breder ut sig kring Centralstationen. Med generösa öppettider och extremsnabb service kommer Wagamama att utfodra de konsulter och krishanterare som är på väg att flytta in i de intilliggande kontorslokalerna. Inget ont i det: Wagamama är ett fullgott lunchalternativ till tågstationens tradiga snabbmatshak. Som middags- eller lördagslunch-ställe duger det dock sämre; varför de långa köerna ut på gatan förvånar en. Skålarna med nudlar serveras förvisso med storindustriell effektivitet, men för priset förtjänar man bättre snabbmat. Min yaki soba, en stor tallrik nudlar för 112 med kyckling, ägg, räkor och böngroddar, är kladdigt ihopkokt på sorgligaste studentkorridorsvis. Också ebi chili men, stark nudelrätt med wokade räkor, zucchini och sockerärtor för 134, smakar upptinad lunchlåda – så kärlekslöst behandlad att den skulle behöva ett decennium i gruppterapi.

Köket har inte lyckats bättre med smårätterna: söndagshungrig ser jag fram emot friterade goyaza-knyten med anka och purjolök för 62 kronor. På tallriken landar fem torra degbitar, ett slags självdöd mikrougns-  pirog som smakar vägdamm. Förrättsmenyns bläckfisk för 66 är lika fadd och degigt friterad. Maten blir mer ätlig på menyns högersida: en sallad på laxsashimi och avokado för 118 är friskt aptitlig, i alla fall när fisken tinat upp. En enkel nudelsoppa på kokosmjölk med härlig färsk koriander och tilltagna tigerräkor värmer.
Man skulle kunna säga att det finns något konsekvent och ärligt i Wagamamas uppsåt. Restaurangen anspelar på primitivism: långbord, industribelysning, obekymrad service. Och maten är lika osofistikerad. Frågan är bara varför så många är så villiga att betala så mycket för att slippa de fördelar som följer med en riktig restaurang.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset