Att vi som vuxna måste umgås med våra föräldrar är en inbillad plikt, skriver psykologen Celia Svedhem.
Att vi som vuxna måste umgås med våra föräldrar är en inbillad plikt, skriver psykologen Celia Svedhem.

Som förälder har jag hela mitt barns uppväxt på mig att skapa en god relation. Lyckas jag inte med det, om mitt barn inte vill umgås med mig efter uppväxten – nej, då är det dags att jag får ta konsekvenserna av det, skriver psykologen Celia Svedhem.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

-Vad gör ni på semestern i år?
-Vi åker ut till stugan. Men sen måste jag förbi min pappa också.
-Jaha, varför då?
-Nej, men du vet, det var länge sen nu och han sitter ju där ute alldeles ensam.
-Men du vill inte?
-Nej, usch jag har verkligen ingen lust.

-Vi ska till min mamma och hennes man i helgen. De har bjudit oss så många gånger nu så jag kunde inte säga nej, men…
-Men vadå?
– Mamma dricker ju alltid så mycket. Det brukar bli lite obehagligt.

Ovanstående är bara några av alla exempel på diskussioner jag haft med vänninor och bekanta nu inför helgerna och sommarledigheten. Alla berör de samma knepiga fråga. Måste man som vuxen umgås med sina föräldrar? Oavsett hur de beter sig? Och hur ofta i så fall?

LÄS MER: DEBATT: Det brinner i mig när jag ser hur lata vi blir av städhjälp

Både i mitt privatliv och i mitt jobb som psykolog får jag ofta höra om människor som har frustrerande och svåra relationer till sina föräldrar. Jag tror att det i många fall beror på att det vuxna barnet inte tar sig rätten att själv utforma relationen till föräldern i tillräckligt hög utsträckning.
Ett vuxet barn är inte skyldig sina föräldrar något! Som förälder har jag hela mitt barns uppväxt på mig att skapa en god relation. Lyckas jag inte med det, om mitt barn inte vill umgås med mig efter uppväxten- nej, då är det dags att jag får ta konsekvenserna av det.
Som barn är man totalt utelämnad till sina föräldrar. Till deras värderingar, nycker, humör och vanor. När man är vuxen har man däremot ett val. Se till att göra det valet! Fråga dig själv om dina föräldrar är människor du tycker om? Får dem dig att må bra? Om du kommer fram till att du vill umgås med dem, ställ dig nästa fråga. Hur vill du att umgänget ska se ut? Barn måste finna sig i det mesta som föräldrarna bestämmer. Men när barnet blivit vuxet har det lika stor rätt som föräldern att forma relationen.
Bara för att dina föräldrar utgår från att du ska fira storhelger med dem så är inte det automatiskt det rätta alternativet. Om de vill dricka vin till maten, men inte du – ta upp det för diskussion. Om de känner sig ensamma – påminn dem om deras eget ansvar.

LÄS MER: DEBATT: Till dig som fortfarande tycker att graffiti är klotter

I nära relationer behöver man såklart ställa upp för varandra, kanske sträcka ut en hand även en sådan dag man helst gjort något annat. Men man behöver inte ha relationer som till största delen består av olust och dåligt samvete. Att vi som vuxna måste umgås med våra föräldrar är en inbillad plikt. Att välja bort dem får naturligtvis konsekvenser, men många gånger är de lättare att bära än det ständiga umgängesoket.

Celia Svedhem, psykolog 

Om debattören

  • Leg. psykolog och frilansskribent.
  • Bor i Jönköping.
  • 32 år.

LÄS MER: Vill du också nå en miljonpublik? Så här debatterar du i Metro 

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset