Det är inte självklart att undra om man är värd sås med grädde i till middag. Prata inte som om det vore det, för en dag blir dina ord till handling för någon annan, skriver Julia Caesar.
Det är inte självklart att undra om man är värd sås med grädde i till middag. Prata inte som om det vore det, för en dag blir dina ord till handling för någon annan, skriver Julia Caesar.

När jag började på högstadiet tog jag för givet att det var självklart att jämföra min kropp med mina klasskamraters. Att vara den smalaste i gruppen var lika med att ha kontroll. Jag gick ett helt sommarlov utan att äta en enda glass. Jag kände mig som en succé, skriver Julia Caesar.

Är ost onyttigt? Frågan kommer ganska oväntat, för vi sitter mitt i ett gruppmöte och förbereder en presentation i skolan. Den initierar en diskussion. Någon berättar om sitt ständiga middagsdilemma: är jag värd grädde i såsen? Frågor och samtal av denna karaktär, som ställs i en öppen miljö där man inte känner till andra människors bakgrund och relation till ätstörningar, är så fruktansvärt dumma. Lika mycket som triggervarningar på Facebook kan kännas tröttsamma, är de nödvändiga i det verkliga livet.

LÄS MER: Debatt: Ätstörningar är ingen tjejsjukdom
När jag började på högstadiet tog jag för givet att det var självklart att jämföra min kropp med mina klasskamraters. Att vara den smalaste i gruppen var lika med att ha kontroll, inte vara sämst. Kolhydrater målades upp som bov i tidningarna. Ofta när jag reste mig upp svartnade det för ögonen. Jag gick ett helt sommarlov utan att äta en enda glass. Jag kände mig som en succé.
En klasskompis reagerar på samtalet – det här låter verkligen deprimerande. Ost-undraren håller med, det är deprimerande att tänka på allt man äter.
Här klyvs mina känslor. För jag känner både medlidande och blir arg. Jag känner medlidande till ost-undraren, för jag vet vilket helvete hen är i. Man blir till en fånge i sitt eget fängelse – huvudet. Jag blir arg, för det är en sådan retorik som gör att vi normaliserar ätstörningar. Det är en sådan retorik som gör att när jag senare samma dag står vid mejeriavdelningen hör en naggande röst från bakhuvudet viska: är jag verkligen värd grädde i såsen?

LÄS MER: Debatt: Alla som tar en nubbe till maten i jul har inte alkoholproblem
Sen blir jag så djävulskt arg på samhället. För det är självklart inte enbart ost-undrare som bär upp detta spindelnät av strukturer. Det är mer komplext än så.
Jag gick ut högstadiet. Jag la ihop ett plus ett och förstod att utseendehetsen egentligen bara var ett stort lurendrejeri. En produkt av ett samhälle som vill sälja ideal – ja kanske kan man till och med se det som en konsekvens av patriarkatet. För visst är en majoritet som faller offer för denna typ av retorik kvinnor. Vackra, starka och smarta kvinnor. Nu pluggar jag på universitetet, och jag trodde att vi hade kommit längre. Jag trodde att vi hade synat bluffen.
Jag mår bra idag just därför att jag slutade utgå ifrån att det var rimligt att undra om ost är nyttigt. Jag slutade lyssna på de som undrade om ost. Jag slutade lockas av tomma tidningsrubriker.
Räkna gärna kalorier om det får dig att må bättre, men gör det inte högt. Det är inte självklart att undra om man är värd sås med grädde i till middag. Prata inte som om det vore det, för en dag blir dina ord till handling för någon annan.
Det var konversationer som dessa, och antaganden från flicktidningar och mammor som beställde in sallad istället för potatis, som gjorde att jag som 13-åring tyckte att det kändes rimligt att sluta äta. Det är konversationer som dessa, som för varje sekund de existerar, bidrar till att vi normaliserar ätstörningar. Är ost onyttigt? Det är klart som korvspad att det är – om du äter 10 kg till frukost!
Julia Caesar, student

Fakta om debatten

  • Det är förmodligen 100 000 personer som har en ätstörning, men siffran är osäker eftersom mörkertalet kan vara stort.
  • Ätstörningar är mycket vanligare hos kvinnor än män, men fall av ätstörningar finns hos män. Eftersom ätstörningar ofta betraktas som ett ”kvinnoproblem” kan det innebära att det finns ett relativt stort mörkertal av ätstörningar bland män.
  • Enligt undersökningen Ung Röst som frågat 25 000 barn och ungdomar i hela Sverige så svarade 17% av tjejerna att de har haft någon ätstörning det senaste året.
  • Många insjuknar någonstans i de tidiga tonåren (14-16 års åldern). Men det finns så klart också många individer som insjuknar tidigare eller senare än så.

Källa: Rädda Barnen, KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar)

Fakta om debattören

  • Ålder: 19
  • Bor: Täby
  • Gör: Studerar journalistik

 

LÄS MER: Debatt: 2016 har varit ett skitår – men det finns hopp

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset