I "Stjärnorna på slottet" berättade Louise Hoffsten att hon gett sjukdomen MS ett ansikte. Vi är många som enbart genom att våga öppna upp har gett någonting som är en del av oss och våra liv ett ansikte. Trots att det inte alls var meningen. Och så kommer man på sig själv med att sitta och emo-lipa i badet och undra varför i hela världen människor överlag är så trångsynta och pinsamt enkelspåriga. Just så – pinsamt. 

Ja jag drack för mycket. Jag har en adhd-diagnos. Jag kallar mig sockerberoende. Jag har mycket ångest. Men får jag ett enda insmickrande mejl till från föreningen xxx eller dylikt som vill att jag mot betalning kommer som något cirkusdjur och berättar om "hur jobbigt det måste vara att ha ett fungerande liv t r o t s min diagnos/nykterhet/blabla" bränner jag ner det där konferenscentret och alla deras powerpoints. 
 
Vi bär alla på skevheter, eller hemligheter som vissa väljer att kalla det. Och jag förstår varför man inte vill berätta om sin jobbiga uppväxt, sin beroendepersonlighet, sin diagnos, sina särskilda behov eller liknande eftersom man i samma stund får en äcklig stämpel i pannan. Eller två. En av de som tycker att man gör sig till offer, martyr, lipar ut, "begär särbehandling" och en från sympati-geggarna. De som ska lägga huvudet lite för mycket på sned och tala med väldigt len röst. Trots att det enda man ville var att berätta. Slippa känna sig som ett freak. Slippa b l i ett affischnamn för vad det nu är man valt att berätta. 
 
Stigmat här är skrattretande. Okunskapen om till exempel så kallade neurodiagnoser (adhd, add, asperger med flera) monumental. När det bara är att googla. Hade folk googlat mer och kategoriserat mindre hade jag och många med mig klappat händerna samtidigt som vi hjulat baklänges.
 
För jag är övertygad om att vi alla har ett behov av att berätta. Bara få det ur oss. Bara visa på att såhär är jag, ta mig för det. Ta det onda med det goda, det goda med det onda. Se mig som den komplexa människa jag är. Då kanske jag börjar respektera dig mer. Du som ställer den ena korkade frågan efter den andra, med blick som lyser av påklistrad sympati. För du får mig att må dåligt. Du reducerar mig till det freak jag alltid kämpat emot att just känna mig som. 
 
Inte undra på att folk blir deprimerade. 
 
+ Den sköna psykdoktorn David Eberhards senaste bok "Normalt?" om diverse psykisk ohälsa och synen på den. Läs!

Trollet Nathan Shachars förvirrade förnekelsetext om adhd i DN. Någon borde lära karln att googla.
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset