amn: Reine Brynolfsson
Ålder: 53
Bor: Centrala Stockholm
Yrke: Skådespelare
Familj: Två barn
Lyssnar på: Jazz och klassiskt
Aktuell: Spelar Macbeth på Dramaten

Ständigt aktuelle Reine Brynolfsson tar sig nu an rollen som Macbeth  på Stora
Scenen på Dramaten. Premiären sker på lördag och för regin står Staffan
Valdemar Holm. I övriga roller ser vi bland andra Lena Endre, Thomas Hanzon
och Börje Ahlstedt. Tidigt i historien dödar Macbeth Kung Duncan för att själv
kunna lägga beslag på kungakronan.

Vad är Macbeth för en figur egentligen?
- Han är verkligen en sammansatt karaktär. Det som är intressant tycker jag är att
han vet att det han gör är fel, ändå gör han det. Han är en bra människa men han
tar det där steget av olika anledningar. Det har till stor del med relationen till Lady
Macbeth att göra. Men det är inte så att hon ensam driver honom till detta utan
han har äregirigheten i sig och vill till varje pris tillfredsställa henne.

Uruppförandet av pjäsen var för 400 år sedan. Vad är det som gör att den känns
relevant i dag?
- Människan har inte förändrats speciellt mycket. I ”Macbeth” finns
grundläggande känslor som skuld, avund och maktbegär. Det handlar om
människor med fel och brister som tror att om de gör det onda så undviker de
någonting som är värre. Det är givetvis tillspetsat men det är som Lars Noréns
”Natten är dagens mor”. Få har en familj där ena sonen är homosexuell och den
andra är kriminell medan fadern är alkoholist och modern är cancersjuk. Ändå
kan nästan alla relatera till sina egna erfarenheter när de ser pjäsen.

Är det inte svårt att lämna rollen bakom sig när föreställningen är slut?
- Den här pjäsen rör sig väldigt mycket i vårt inre mörker men det är också det
som är utmaningen och så fascinerande att gå in i. Men det kan givetvis också
vara väldigt tungt, speciellt under repetitionsstadiet när man söker sig fram.
Sedan hittar man vägar att gå in i det och komma ut igen.

Jag tycker det finns en nästan David Lynch-aktig och lite absurd känsla i vissa av
scenerna.
- Jo, femte akten går över i ett nästan mentalt tillstånd. Tid och rum löses upp och
det är en drömliknande känsla. Jag förstår vad du menar.

Till en början var du tveksam till att göra den här intervjun. Är du försiktig med att
göra press?
- Ja, så kan man uttrycka det. Jag är försiktig med intervjuer. Det handlar också
om att intervjuerna kommer i detta skedde, när allt i ens liv kretsar kring de där tre
timmarna man är på scenen. Det är bara det som existerar. Därför är det svårt i
en intervju att ställa sig utanför och betrakta.

Så det handlar mest om tillfället?
- Ja, men också att jag har varit restriktiv när det gäller min person. Fast jag
gjorde någon intervju i samband med Strindbergmonologen ”Paralysie
Générale!” förra året.

Som du även spelade upp i Kina…
- Ja, det var fantastiskt. Vi framförde den på svenska med två stora ljusskärmar
på var sida där texten rullade. Man kände sig verkligen exotisk. Det fanns en stor
nyfikenhet på Strindberg och efter varje föreställning hade vi samtal med
publiken.

Funderar du på att göra mer utanför Sveriges gränser?
- Nej, det gör jag faktiskt inte. Men vi planerar att åka på gästspel med ”Macbeth”
till Belgrad i juni. Det skulle vara intressant att se hur den blir mottagen där med
tanke på att mycket av problematiken ligger så nära dem och har en stark
verklighetsanknytning till vad de gått igenom.

Ser du mycket teater själv?
- Jag går ganska mycket på teater men film är den stora passionen ända sedan
jag var väldigt liten. Jag ser mycket film.

Vad var det senaste du såg som du tyckte var riktigt bra?
- På bio var det ”Grizzly man”. Herzog är en av mina favoriter, verkligen. Jag
växte upp med honom på 70-talet och han är helt fantastisk. Den är precis så bra
som alla säger. Oerhört fascinerande.
Patrik Wirén

CITAT
”Föreställningen är som ett levande väsen, den har sitt eget liv”

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset