De jag känner som bor i hipstermeckat Hornstull i Stockholm älskar verkligen att kalla sin stadsdel för ”Knivsöder”. Om de råkar se någon som inte har ankartatuering och Indigoferajeans så pekar de upphetsat och säger: ”Kolla! Kolla! Ett original! Det är så typiskt KNIVSÖDER asså.”

Det är som om själva ordet ”Knivsöder” får de boende där att känna sig bohemiska och lite tuffa, detta trots att det är länge sedan stadsdelen fick öknamnet för att folk gick omkring med Moraknivar i byxlinningen (i dag beror det snarare på alla 3 000-kronors japanska kockknivar som hänger i utrymmet mellan gasspisen och köksbänken).

Hornstull har helt enkelt genomgått en så kallad ”gentrifiering” –  en social statushöjning av ett område – vilken gick in i sitt slutskede förra veckan då det första spadtaget till det som ska bli det ”nya Hornstull” togs (vilket i praktiken betyder ännu ett inglasat shoppingområde).
– Den levande storstaden måste också ha plats för det som inte riktigt är ekonomiskt gångbart, säger belackarna av denna gentrifieringsprocess.
– Vaddå? Som sociala problem, skivbörsar och ­kiss­luktande tunnelbaneuppgångar?, säger försvararna och smäller upp ännu ett jätteakvarium fyllt av ­Cervera­butiker och Coffeehouse By George-fik.

Min personliga åsikt är att det måste finnas en tredje väg: Varför kan vi inte gentrifiera – men bara lite lagom?

Som i Köpenhamn till ­exempel. Rent estetiskt är i dag Köpenhamn min absoluta nordiska favoritstad ­eftersom den är lagom ­bohemisk. Staden har gentrifierats, men lagom mycket. För ett par år sedan blev man ju typ knivhotad av en grisfotsätande Kim Larsen så fort man steg av båten för att sedan omedelbart åka in på för magpumpning bara för att man råkat köpa fel sorts brownie av en dansk rastafari i röksvampshatt och virkade badbyxor.

I dag har staden shopping i världsklass, fantastiska restauranger och rekordsnygg befolkning. Istället för att renovera sönder ett gammalt gistet sekelskifteshus genom att putsa om fasaden samt installera aluminiumdörrar och treglasfönster nöjer sig danskarna med att måla om ytterdörren med lite högblank lackfärg.

"Äh, det håller", tänker de och vips är den typiskt danska stilen shabby chic född. Och hur störigt det uttrycket än kan låta så föredrar jag det framför bara shabby. Eller endast chic.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset