De väggfasta träbänkarna på Glenn Miller Café hänger löst, de billiga vita pappersdukarna smular sig under immiga ölflaskor och när man ska resa sig slår man i ett notställ.
De väggfasta träbänkarna på Glenn Miller Café hänger löst, de billiga vita pappersdukarna smular sig under immiga ölflaskor och när man ska resa sig slår man i ett notställ.

Lilla Glenn Miller Café på Brunnsgatan har en oväntat diger lista med musslor. Björn af Kleen sörplar en chilispetsad moules och känner kärleken mellan USA och Paris.

Gustav Gräll

En krispig sallad.

Jazzlegender.

Jag är så ovan vid att gå på jazzklubb att jag omedelbart känner mig som Jack Kerouac när jag träder in på pyttelilla Glenn Miller Café på Brunnsgatan.

Jack Kerouac var författaren bakom ”På drift”, den berömda roman som definierade och utlöste 50-talets amerikanska motkultur – en knark- och jazzdriven reaktion på efterkrigstidens småborgerlighet.

De väggfasta träbänkarna på Glenn Miller Café hänger löst, de billiga vita pappersdukarna smular sig under immiga ölflaskor och när man ska resa sig för att gå på muggen slår man i ett notställ, så trång är den ömsint sjaskiga ­lokalen på Brunnsgatan – ett nedkissat citystråk i kännbar närhet av människohandeln på Malmskillnadsgatan.

Servitrisen är en skånsk performanceartist i svartfärgad assymetrisk öststatsfrisyr som prioriterar sina röda Marlboros framför tallriksutdukning – men när hon väl dyker upp är hon ett fullblodsproffs som tittar en i ögonen och skämtar otvingat. Stämningen på Glenn Miller är smittsamt rivig – efter ett par flaskor Baron Trenck börjar vi snacka släpigt om att digga livet, på samma anarkistiskt utlevande sätt som Sal i ”På drift”, Jack Kerouacs melankoliska alter ego. 

Strax före bandet kvider i gång, de spelar högt i ett hörn, anländer några snygga Södra Latin-esteter som diggar livet i spräckliga tjocktröjor och min vän Johan Wirfält, redaktören och modeauktoriteten, sneglar imponerat på deras klädstil, rökrute-bohemia, perfekt avvägd.

Vi diggar menyn också, även om biffen för 205 smakar skit, den fastnar i gommen som gammal smulig blockchocklad för industribak. Nä, det är i musslorna som jazzens själ framträder. Heta grytor – moules – med billig pommes frites på sidan. Jag sörplar en fin Moules Chili för 180 kronor och författaren Jesper Högström, som en gång inlett en stökig romans på just den här krogen, värmer sig med en klassisk gräddbaserad Moules à la crème för 170 kronor.  

Menyn utgörs till 99 procent av musslor och jag antar att det franska inslaget är en påminnelse om den subkulturella kärleksaffären mellan Paris och jazzens USA – en rökig underjordisk romans som det är fint att ta del av på Brunnsgatan.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset