Jan Björklund är en värd en ryggdunk, tycker Roland Poitier Martinsson.
Jan Björklund är en värd en ryggdunk, tycker Roland Poitier Martinsson.

Om en ledares uppgift är att lämna efter sig starka, möjliga efterträdare, då har Jan Björklund misslyckats, skriver Roland Poitier Martinsson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

När Jan Björklund avgår i november har han lett sitt parti längre än någon annan förutom den evige Bertil Ohlin. Under sina tolv år har han lyckats vara den person som svensk utbildningspolitik roterat kring, också när han själv inte suttit i regeringen. Liksom Lars Leijonborg lyckades han ge sitt parti större inflytande än vad andelen väljare motiverat. Björklund hade såklart varit nöjdare med sitt bokslut om han lyckats få den andelen att växa till mer än dagens 5,5 procent, men bortsett från Leijonborgs exceptionella val 2002 ligger hans genomsnitt faktiskt inte långt ifrån partiets medelvärde under de senaste trettio åren. Detta under en period då konkurrensen om de borgerliga väljarna blivit hårdare, en liten smula från SD, lite mera från KD, ännu mera från det liberaliserade C.

Det finns gott om knektar kring majoren, men inte någon uppenbar kapten.

Lägg till att Björklund både vid samarbete och i konflikt alltid stått för anständighet och hans eftermäle kommer att bli gott i det egna partiet.

Tre frågor är givna. Först, varför slutar han? Kalkylen är förmodligen enkel. Om Björklund inte avgått snart hade han signalerat att han ämnade leda partiet in i valrörelsen 2022. Han har varit kraftigt ifrågasatt vid två tillfällen och skulle inte haft stora marginaler vid en utdragen period av låga opinionssiffror. Utan ett lyft skulle han komma att tvingas bort i god tid inför nästa val och därmed sluta sin karriär som politiker vanligtvis gör, genom att visas på dörren.

LÄS MER: Cissi Wallin: Alla föräldrar ska inte ha rätt till sina barn

För det andra, vem blir hans efterträdare? Om en ledares uppgift är att lämna efter sig starka, möjliga efterträdare, då har Björklund misslyckats. Det finns gott om knektar kring majoren, men inte någon uppenbar kapten. Kanske döljer det sig under någon försiktig liberals yttre en partiledare som väntar på att förlösas, men då har vederbörande dolt detta väl.

Slutligen, vad händer med uppgörelsen med Socialdemokraterna? Förmodligen drivs den igenom enligt plan. Liberalerna är det sista partiet att önska sig nyval, särskilt med ett oprövat kort att företräda partiet. För övrigt, även om Björklunds sista strid inte var alldeles lätt fick han till slut stöd av en rejäl majoritet i partirådet.

Löfven sitter säkert, Liberalerna får börja leta ledare, Björklund är värd en ryggdunk.

Roland Poirier Martinsson

Plus: Ja, det får bli Jan Björklund, då. Tydlig och trevlig, har hållit flanken.
Minus: Aftonbladets småsinta ledarkommentar till Björklunds avgång.

”Jag har känslan av att det var bättre förr” – möt Roland Poirier Martinsson

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset