Damlandslagets evinnerliga tjat om att de är orättvist behandlade har framför allt en effekt: att den genomsnittlige sportfånen önskar att de kunde hålla tyst och spela, skriver Roland Poirier Martinsson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

I många år var jag ledare i simning. Det är det roligaste jag gjort. Hade jag inte behövt försörja mig hade jag fortsatt.

Simsporten kännetecknas av att vara absolut jämlik. Män och kvinnor får lika mycket resurser och uppmärksamhet. Tävlingar och träningar sker tillsammans. Förbundskapten för båda är Ulrika Sandmark.

Men satsar då inte kvinnliga fotbollsspelare lika hårt som manliga? Jo, men med det argumentet bör också skidorienterare tjäna lika mycket som manliga fotbollsspelare.

I individuella idrotter samlas barn och ungdomar inte efter kön. Att pojkar skulle ges mer prestige är främmande för utövare och ledare.

Samma sak gäller fansen. Kön spelar ingen roll för intresset. Skulle Charlotte Kalla engagera mindre än Gunde Svan? Sarah Sjöström mindre än Lars Frölander? Frida Hansdotter mindre än André Myhrer? Hur många svenska, manliga idrottare i individuella sporter är nära Kallas eller Sjöströms inkomster?
Jag tänkte på det när jag såg att de dyraste biljetterna till damernas Champions League-final kostar 32 kronor – en tiondel av de billigaste biljetterna till herrfinalen. Ändå försätter damlandslaget i fotboll inte ett tillfälle att harmset kräva samma ekonomiska villkor som herrlandslaget. Nyligen föreslog någon att företag bör tvingas sponsra dam- och herrfotboll med lika stora summor.

Men elitfotbollen är i själva verket ekonomiskt könsblind. Två saker styr: entusiasm och marknad. Det är mindre pengar inom damfotbollen på grund av svagare entusiasm (färre följer damallsvenskan än herrallsvenskan), men i längden väger entusiasm tyngst. Flicklag och pojklag särbehandlas knappast längre på klubbnivå, föräldrars entusiasm för flicklagen kommer att omsättas i entusiasm för damlagen, som då omsätts i pengar. Vi har sett det inom norsk handboll, fotbollen i USA – är könsstrukturerna där svagare än i Sverige?

LÄS MER: Anna Björklund: Vem ska ta ansvar om inte kvinnorna?

Men satsar då inte kvinnliga fotbollsspelare lika hårt som manliga? Jo, men med det argumentet bör också skidorienterare tjäna lika mycket som manliga fotbollsspelare.

Damlandslagets evinnerliga tjat om att de är orättvist behandlade har framför allt en effekt: att den genomsnittlige sportfånen önskar att de kunde hålla tyst och spela. Vi vet att de får våra pengar när de fått vår entusiasm och vi längtar till den dagen. Just i dag, om vågskålarna väger fel i relation till media och marknad, då är det till damernas fördel.

Roland Poirier Martinsson

Plus: Hanna Öbergs guld i skidskytte-VM. En mästare som för tankarna till Anja Pärson, Johan Olsson, Charlotte Kalla – alltid bäst när det gäller.
Minus: Ekot toppade sin sändning med resultatet från Melodifestivalen. Nyhetsvärdering?

”Jag har känslan av att det var bättre förr” – möt Roland Poirier Martinsson i videon nedan.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset