Man kan inte kräva av låtskrivare att akta sig för sådant som upprör. Var skulle gränsen gå, undrar Roland Poirier Martinsson.
Man kan inte kräva av låtskrivare att akta sig för sådant som upprör. Var skulle gränsen gå, undrar Roland Poirier Martinsson.

Jag tyckte aldrig om Ebba Grön. De såldes som svensk punk, det enda jag hörde var progg på speed. Problemet med Ebba Gröns "Beväpna er" är inte att den bejakar våld, utan att den är tråkig, skriver Roland Poirier Martinsson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag skrev om Ulf Lundells Visenterna att den var en politisk pamflett mer än en roman om människor. Lundell blev arg på mig, ’filosofen’ som inte begrep något, och då blev jag förbannad. Det var sättet han använde tillmälet ’filosofen’, som när Zlatan hånade Pep Guardiola, som vore jag nån slags mockalap-par-på-armbågarna-akademiker med fluga och pipa vaggad genom universitetet av professorsföräldrar.

LÄS MER: Roland Poirier Martinsson: Sjöstedt vill begränsa min möjlighet till god cancervård

Lite självanalys: Lundell växte upp i bekväm medelklass som jag bara kunde drömma om. Begreppet ’klass’ funkar inte för mig, men människor som alltid tar för givet att alltid kunna ta allt för givet gör mig närmast aggressiv. Alltså, folk får ha pengar och utbildning, men jag står inte ut med dem som inte vet vad de har.

Anyway, allt var särskilt nedslående eftersom jag tycker att Lundell skrivit minst fem kanonlåtar och tre eller fyra drabbande romaner. Mycket få musiker eller författare har ens skrivit en bra låt eller en bra roman. I dag hyllas dokumentära existensromaner. Det var Lundell som för flera decennier sedan uppfann stilgreppet och uttrycket.

Detta handlar alltså om bråket kring Ebba Gröns låt ”Beväpna er”, om att skjuta borgare med nack-skott. Ung vänsters ordförande citerade texten i en kommunikationsstrategisk twittring och genast for personer ur borgerligheten ut mot ’våldsbejakande extremism’.

Jag tyckte aldrig om Ebba Grön. De såldes som svensk punk, det enda jag hörde var progg på speed. Man kan, som Bob Dylan sagt, göra propaganda av film, men en bra låt kan inte vara propaganda. Det utesluter självklart inte vansinnigt bra politiska låtar, lyssna på Johnny Cash, Bob Marley, Ola Magnell eller, för den delen, Ulf Lundell, men också de måste utgå från det tidlöst mänskliga — ofta vrede eller sorg — och inte paketera politisk övertygelse i förutsägbara slogans. Sådana skrev Ebba Grön och vill ni istället höra riktig vara, lyssna på Lundells vredesutbrott ’Rött’ (men inte på den sega ’Är vi lyckliga nu’).

LÄS MER: Roland Poirier Martinsson: Kardinalen är lika viktig som en amerikansk ambassadör

När ska borgerliga pennor sluta gå i denna enkla fälla från vänster? Man kan inte kräva av låtskrivare att akta sig för sådant som upprör. Var skulle gränsen gå? Ta Dylan, som skrev om sin exhustru och modern till sina barn: ”One day you’ll be in the ditch/Flies buzzin’ around your eyes/Blood on your saddle.” Det är svårt att tänka sig en mer hatisk bild och moderns barn skulle en dag höra faderns låt, som heter ’Idiot Wind’ och är fantastisk. Skulle det vara rimligt att be Dylan tona ner känsloutbrottet? Nä, det vore att missförstå allt som är viktigt, men om jag blundar kan jag höra skallet från feministiska aktivister och bekymrade barnpsykologer.

Problemet med Ebba Gröns ’Beväpna er’ är inte att den bejakar våld, utan att den är tråkig. På sin plats då, att en ung karriärpolitiker twittrar texten och gör PR-succé.

Ibland får man lust att beväpna sig.

+ Jag vann ett vad: Filmen Wonder Woman satte igång en genusdebatt i Sverige.

– Det mycket skumma sätt på vilket svenska partier utser och avsätter sina ledare.

Roland Poirier Martinsson

LÄS MER: Roland Poirier Martinsson: Att hålla tyst är också ett politiskt ställningstagande

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om musik