Vi måste kräva rättigheter även för minoriteter, skriver Roland Poirier Martinsson.
Vi måste kräva rättigheter även för minoriteter, skriver Roland Poirier Martinsson.

Inget nät kan vara tillräckligt finmaskigt för att fånga alla minoriteter. Ytterst finns det bara en lösning för de som känner sig osynliggjorda, skriver Roland Poirier Martinsson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

När man fyller i blanketter i USA uppger man det som kallas ”ras”. Om jag minns rätt är förvalen ”afrikanamerikansk”, ”kaukasisk”, ”amerikansk ursprungsbefolkning”, ”asiatisk” och ”annat”.

Jag har alltid tyckt att det varit obehagligt att kryssa ”kaukasisk”. Jag är ju vit, men studerar jag mig själv är det knappast en del av min identitet. På samma sätt är inte utseendet en del av identiteter jag tillskriver andra.

Vänder man på steken är det annorlunda. Skulle jag promenera i ett svart ghetto, då skulle mitt första kännetecken vara hudfärgen och personer som tillhör minoriteter är förmodligen ständigt medvetna om vad det är som skiljer ut dem.

En kuriositet i USA är att det är vänstern som vägrar ta bort de där kategorierna, men anledningen är egentligen självklar. Man behöver statistiken över orättvisorna för att motivera sin politiska agenda.

LÄS MER: Roland Poirier Martinsson: Strängare vapenlagar i USA skulle inte betyda något

Man kan tillämpa samma spänningsförhållande på män och kvinnor. För ett tag sedan skrev Kajsa Ekis Ekman om det problematiska i att lösa upp gränserna mellan könen, att betrakta könet som ett spektrum. Risken, skrev hon, är att vi då inte längre kan fånga samhällets orättvisor mot kvinnor.

Det är ett politiskt skäl och jag sympatiserar med det av flera skäl, men många blev irriterade och ansåg att Ekis Ekman uteslöt människor som inte känner sig som det ena eller det andra.

Jag förstår känslan bakom protesten, men inte tanken. Om det finns män och kvinnor — och det gör det om vi ska tro den främsta naturvetenskapen — utesluter ju inte det minoriteter som inte passar in i dessa kategorier. Därför måste vi kräva utrymme och rättigheter för dem i samma grad som för alla andra. Svaret kan inte vara att låtsas som om ingenting finns.

LÄS MER: Roland Poirier Martinsson: Sverige kan bli ett toppstyrt samhälle med en hård stat

I offentliga blanketter i New York finns ett trettiotal könskategorier att kryssa mellan och det finns människor som inte tycker att någon kategori passar dem. Alltså måste man addera eller utesluta en ny minoritet eller helt ta bort könsindelningen.

Inget nät kan vara tillräckligt finmaskigt för att fånga den ytterligt krångliga naturen. Ytterst finns det bara en lösning för de som känner sig osynliggjorda: Att andra öppnar ögonen. Då är det inte heller något problem att nästan alla är skapade till man eller kvinna.

Roland Poirier Martinsson

Plus: Lönerna sjunker (kanske) för amerikanska idrottsstjärnor.

Minus: Att melodifestivalen finns.

”Jag har känslan av att det var bättre förr” – möt Roland Poirier Martinsson

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset