Sedan, vid närmare eftertanke, funderade jag på om det var rätt av Hanif Bali att offentligt berätta om mitt namns somatiska effekter på honom, skriver Metros kolumnist.
Sedan, vid närmare eftertanke, funderade jag på om det var rätt av Hanif Bali att offentligt berätta om mitt namns somatiska effekter på honom, skriver Metros kolumnist.

Sedan, vid närmare eftertanke, funderade jag på om det var rätt av Hanif Bali att offentligt berätta om mitt namns somatiska effekter på honom. Bör en riksdagsman försöka tysta mig genom att på det viset vädja till mitt medlidande? Var i själva verket jag offret, skriver Roland Poirier Martinsson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

För några år sedan skrev moderate riksdagsmannen Hanif Bali att han kräks i munnen varje gång han ser mitt namn. Jag drabbades av omedelbar medkänsla. Att då och då kräkas i munnen måste vara hemskt obehagligt.

Min nästa känsla var skuld. Bali kräks i munnen inte helt oförhappandes – han gör det på grund av mig. Tänk om han läser en artikel där jag omnämns fem, sex gånger och inte hinner svälja mellan gångerna? Borde jag byta namn? Skicka honom hundratals förpackningar Novalucol? Försvinna ur offentligheten?

LÄS MER: Kajsa Ekis Ekman: Miljardärerna vet vad de tjänar på – vet du?

Sedan, vid närmare eftertanke, funderade jag på om det var rätt av Hanif Bali att offentligt berätta om mitt namns somatiska effekter på honom. Jag var en flitig deltagare i det demokratiska samtalet med flera av landets största medier som plattform. Bör en riksdagsman försöka tysta mig genom att på det viset vädja till mitt medlidande? Var i själva verket jag offret?

Bali kräks i munnen inte helt oförhappandes – han gör det på grund av mig. Tänk om han läser en artikel där jag omnämns fem, sex gånger och inte hinner svälja mellan gångerna? Borde jag byta namn? Skicka honom hundratals förpackningar Novalucol? Försvinna ur offentligheten?

Jag skrev till partiets gruppledare och partisekreterare (detta var under Reinfeldt-eran) och frågade, men fick inget svar. Det tolkade jag som att de inte ville skriva mitt namn med tanke på risken att Hanif Bali skulle få syn på det. Jag sympatiserade med att de tog sitt personalansvar på så stort allvar och glömde saken.

LÄS MER: Kristoffer Appelquist: Att inte äta kött är en lyx som jag njuter av

Nu ser jag i tidningar att samme Hanif Bali publicerat en bild av sig själv på något av de debila sociala medier som är så populära bland barn och ungdomar. Han poserar med skjutvapen och meddelar att han ligger i krig med Dagens Nyheter. Först blev jag orolig att han sett mitt namn i tidningen, att hans åkomma förvärrats, att han kanske kaskadkräkts, men när jag sökte såg jag att det gått 56 dagar sedan DN senast nämnde mig – kriget måste bero på något annat.

Allvarligt talat: det är alltså hit vi kommit. De sociala medierna uppfattas som så viktiga att mycket anständiga politiker som hatar dem ändå ser sig tvingade att klafsa runt i Hanif Balis sörja, som om detta vore ett av politikens villkor. Dessutom, det finns dårar därute, jag menar inte Donald Trump, Krösus Sork och Hanif Bali, utan riktiga dårar. Ingen tjänar då på att en moderat riksdagsman med vapen i hand förklarar krig mot en tidning.

Inte ens Hanif Bali, även om han är så hög på klick och följare att han faktiskt tror det.

Roland Poirier Martinsson

Plus: Anders Holmberg och Camilla Kvartoft gör väldigt bra partiledarintervjuer i SVT.

Minus: Det behövs inte glyttiga frågesporter under partiledarintervjuerna. Vi är inte barn.

”Jag har känslan av att det var bättre förr” – möt Roland Poirier Martinsson

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset