I dag döljer rubriker nyheten för att locka till klick: ”hela världen jublar åt det hon gjorde”; ”han skulle ta ett dopp när det otroliga hände”; ”våldtäkt mitt i centrum i natt”, skriver Roland Poirier Martinsson.
I dag döljer rubriker nyheten för att locka till klick: ”hela världen jublar åt det hon gjorde”; ”han skulle ta ett dopp när det otroliga hände”; ”våldtäkt mitt i centrum i natt”, skriver Roland Poirier Martinsson.

Vi är på väg mot något som inte längre kan kallas god journalistik, skriver Roland Poirier Martinsson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Tidningar har levt med regler och konventioner. Regler om etik: när får en tidning publicera påståenden; vad är tillåtet att göra för en nyhet; hur bör man förhålla gentemot makthavare; hur skyddar man individers integritet.

Konventionerna har gällt hur en tidning görs. Uppe till vänster på ettan presenteras den största nyheten; rubriker ska vara det renaste destillatet av nyheten, ingressen säga lite mer, slutligen brödtexten, som berättar det viktigaste i början för att sedan ge fylligare information efterhand.

Snart – om fem eller tio eller femton år?– är papperstidningar historia. Så hur förhåller sig pressen på webben till reglerna och konventionerna?

I dag döljer rubriker nyheten för att locka till klick: ”hela världen jublar åt det hon gjorde”; ”han skulle ta ett dopp när det otroliga hände”; ”våldtäkt mitt i centrum i natt”.

Att påstå något ska kräva två av varandra oberoende källor. I dag är ett fyllos tweet med ett antal re-tweets tillräcklig grund för en rubrik, åtföljd i texten av subtila garderingar som journalister lär sig första veckan på jobbet. Kravets uppluckring syntes särskilt tydligt vid #metoo-kampanjen, då ett dussin av varandra oberoende källor kallades tillräckligt – trots att de gällde ett dussin olika händelser.

Konventioner för hur man gör tidning? I dag döljer rubriker nyheten för att locka till klick: ”hela världen jublar åt det hon gjorde”; ”han skulle ta ett dopp när det otroliga hände”; ”våldtäkt mitt i centrum i natt”.

Det borde stå vad hon gjorde. Det borde stå vad det otroliga bestod av. Det borde stå var våldtäkten hände. Men då skulle vi inte klicka för att se vad som var otroligt och om våldtäkten i centrum hände i min stad.

LÄS MER: Lisa Magnusson: Kliv inte på Ben & Jerry’s ”kärlekståg”

Publicister försvarar sig med hänvisning till bra saker de publicerar. Det är sant, i dag läser vi fler bra grejer i tidningarna än någonsin. Ändå är det ett idiotiskt försvar. Om en tidning kränker någon eller får fakta fel eller slutar rubriksätta nyheter är då ”men vi gör annat som är bra” ett bra försvar?

Vi lär inte straffa tidningar genom att vägra klicka på klickbeten, men publicister och journalister, de flesta vill göra en god journalistisk produkt. Jag hoppas de tar ett steg tillbaka och fundera en stund på varför de finns, vilket som är deras uppdrag, hur de bör anpassa sig till den nya tiden. Vi är nämligen på väg mot något som inte längre kan kallas god journalistik.

Roland Poirier Martinsson

Plus: Snart är det en riktig nationaldag, mån 18 juni: Sveriges premiär i fotbolls-VM.

Minus: Reflexen hos allt fler när olyckan är framme: upp med mobiltelefonen.

”Jag har känslan av att det var bättre förr” – möt Roland Poirier Martinsson i videon nedan

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om journalism metoo