För nio år sedan skrev jag en text om en artikel i AB Kultur där Donald Boström påstod att judar här och där mördar palestinier och stjäl och säljer deras organ på svarta marknaden, skriver Roland Poirier Martinsson.
För nio år sedan skrev jag en text om en artikel i AB Kultur där Donald Boström påstod att judar här och där mördar palestinier och stjäl och säljer deras organ på svarta marknaden, skriver Roland Poirier Martinsson.

Tesen är att sådana som jag skulle fått August Strindberg refuserad och att jag, statsvetaren Bo Rothstein och Jimmie Åkesson (jag vet, försök inte förstå) skapar ett fegt land som premierar medelmåttor, skriver Roland Poirier Martinsson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

I ett av de vingligaste angrepp jag råkat ut för lyckas Aftonbladets Peter Kadhammar hålla balansen tillräckligt för att både trampa i klaveret och sparka in öppna dörrar (AB, 26/9).
Tesen är att sådana som jag skulle fått August Strindberg refuserad och att jag, statsvetaren Bo Rothstein och Jimmie Åkesson (jag vet, försök inte förstå) skapar ett fegt land som premierar medelmåttor.

Hans bevis för min mjäkighet är att jag tog i så hårt för nio år sedan att Strindbergs förkämpe ännu våndas över hur jag försökte befria landet från åsiktskonflikter.

Vi är en spretig trio, inte minst politiskt, men ingen av oss brukar skyllas för att fly debatten. Kadhammar kan kalla oss vad han vill, var och en på sitt sätt, men att handplocka oss som särskilt konflikträdda, är inte det en smula … udda?
Medelmåttor? Äsch. Sånt kan man inte bemöta. Möjligen anas att Kadhammar själv anser sig sväva över oss dussinmänniskor.
Så vilken var min synd?

För nio år sedan skrev jag en text om en artikel i AB Kultur där Donald Boström påstod att judar här och där mördar palestinier och stjäl och säljer deras organ på svarta marknaden. Det var en skandalös och antisemitisk publicering. Inte bara för att det vore medicinskt omöjligt, utan också för att den anslöt till en uråldrig tradition av liknande antisemitiska myter. I min text frågade jag Aftonbladets dåvarande chefredaktör Jan Helin om Linderborg kunde vara kvar som kulturchef, jag tyckte inte det. Den våldsamma debatten var internationell och nådde regeringsnivå i Israel och Sverige. Själv mötte jag Boström i debatt på Södertörns högskola, knappast min hemmaplan, men min feghet bestod främst i att jag angrep Sveriges största tidning.

LÄS MER: Kristoffer Appelquist: Det är aldrig för sent i det här landet

Jämför min ynklighet med Kadhammars modiga påstående i veckan att skribenter bör våga ta risker.
Så långt är det snurrigt, men när ”resonemanget” knyts ihop blir det absurt. Kadhammar vill att vi vågar ta obekväma strider. Hans bevis för min mjäkighet är att jag tog i så hårt för nio år sedan att Strindbergs förkämpe ännu våndas över hur jag försökte befria landet från åsiktskonflikter.

Epilog: Jan Helin tog debatten i ett långt samtal med mig inför publik. Han var seriös och vände och vred på frågan. Åsa Linderborg hade fel den gången, men är en lysande kulturchef. Risken var knappast över-hängande, men jag är glad att Helin inte följde mitt råd. Ibland har man både rätt och fel.

Roland Poirier Martinsson

Plus: Erik Hörstadius i Biggest Loser VIP (inte sett, men det säger sig själv).
Minus: Snittlönerna på Wall Street är nu lika höga som 2008.

Kommentera denna artikel

Vad tycker du? Här har du möjlighet att kommentera denna artikel. Vi på Metro vill ha en öppen dialog där de som deltar respekterar varandras åsikter. Alltså förväntar vi oss att du håller en schysst ton. Du kan framföra dina åsikter på ett civiliserat sätt även om du inte håller med om andras. Vi tror på dig!

Här kan du läsa hela vår kommentarspolicy.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset