När jag kom fram ställde bartendern min öl på bardisken i samma stund han såg mig, skriver Roland Poirier Martinsson.
När jag kom fram ställde bartendern min öl på bardisken i samma stund han såg mig, skriver Roland Poirier Martinsson.

Det var karaokekväll, lite mer folk än vanligt, men där jag sitter i baren gör det mig inget. Ibland funderar jag på att själv ta mikrofonen, men hittills har det inte blivit av, berättar Roland Poirier Martinsson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Inget märkvärdigt, bara tre saker som har fastnat i mina tankar.

Mitt stamhak är pizzerian i Älta Centrum. Där står några höghus, ligger ett litet torg, apotek, ICA, bibliotek, kinakrog, en kiosk där man kan spela på trav – och där finns min pizzeria.

Då och då går jag dit och dricker sju öl. Jag äter inte, sitter i baren, läser en bok, löser korsord, ser en fotbollsmatch. Efter tre timmar går jag hem.

Hur skulle politiker kunna få tre somaliska män att dela scen med en svensk hårfrisörska utan att någon av dem tänker på varifrån de kommer förutom att alla bor i Älta Centrum?

Den här kvällen var vädret inget vidare. När jag kom till grusgången där jag brukar gena började jag jogga. Det hade blivit mörkt. Ett par hundra meter framför mig såg jag en kvinna som rastade sin hund. När hon hörde mig såg hon sig om över axeln och började rycka i kopplet varje gång hunden ville stanna. Snart började också hon jogga och när vi kom till en skogsdunge sprintade hon för att hinna till vältrafikerade och upplysta Ältavägen innan jag kom ikapp.

Jag ville ropa: ”Ta det lugnt. Jag har bara bråttom till mina öl. Var inte rädd.”
Det var den ena saken.

När jag kom fram ställde bartendern min öl på bardisken i samma stund han såg mig. Det var karaokekväll, lite mer folk än vanligt, men där jag sitter i baren gör det mig inget. Tre unga män, jag skulle gissa flyktingar från Nordafrika, hade mikrofonen. De sjöng Waterloo med entusiasm och eftertryck. Visserligen ser de texten, men det var tydligt att de kunde den utantill, intonationen var ABBA:s. När sången var över applåderade stammisarna. En svenska med rosa och gröna slingor i håret tog mikrofonen och sjöng I Will Survive, det lät sådär. Efter henne sjöng en av de tidigare tre männen Somliga går i trasiga skor.

LÄS MER: Kajsa Ekis Ekman: Offrens tid är nu

Jag tänkte på integration. Hur skulle politiker kunna få tre somaliska män att dela scen med en svensk hårfrisörska utan att någon av dem tänker på varifrån de kommer förutom att alla bor i Älta Centrum?
Det var den andra saken.

Ibland funderar jag på att själv ta mikrofonen, men hittills har det inte blivit av. Nästa stammis sjunger De sista ljuva åren. Jag vet inte vad han heter, han håller på Bajen, vi har pratat fotboll vid något tillfälle. Bartendern ställer fram min tredje öl utan att jag lyfter ett finger. När han senare ger mig min sjunde öl får jag också notan utan att ha bett om den.
Det var den tredje saken.

Roland Poirier Martinsson

Plus: Lillfingeroperation i dag, snart kan jag spela gitarr igen.
Minus: Obligatoriska, statliga, digitala ID-kort. Hur skulle det kunna gå fel?

 ”Jag har känslan av att det var bättre förr” – möt Roland Poirier Martinsson i videon nedan

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset