ULF ROOSVALD
Frilansjournalist för bland annat fotbollsmagasinet Offside.

det blir Tyskland i åttondelsfinalen. Värdnationen Tyskland, fotbollsstormakten Tyskland, på superarenan i München, med ett massivt publikstöd i ryggen och med unga, hungriga spelare som har glänst i gruppspelet. Omöjlig uppgift för Sverige? Lugn. Svenskarna fixar det här.

När jag lyssnar på spelare, supportrar och kolleger låter det som om Sveriges enda chans är det diffusa ”all press ligger på tyskarna” och att Fredrik Ljungbergs retsamma sms ska få polaren Jens Lehmann ur balans. Men det som framför allt talar för Sverige är rutinen. Om Sverige någonsin ska dra nytta av erfarenheterna från åttondelen
i VM 2002 eller EM-kvarten 2004 är det nu.
Den vanligaste förklaringen till Sveriges dåliga EM 2000 i Holland och Belgien brukar vara att laget – både spelarna och lagledningen – saknade mästerskapsrutin, och inte visste vilka krav som ställdes under en lång turnering.

I dag har Sverige ett lag som fullkomligt dryper av erfarenhet. Tolv spelare var med i VM-truppen för fyra år sedan. Hela den förmodade startelvan mot Tyskland, utom Niclas Alexandersson, var med om strafförlusten mot Holland i senaste EM. Alexandersson har å andra sidan 88 landskamper att luta sig mot. Vi har till och med spelare i laget som var med redan 1994, när Mertesacker, Lahm och Schweinsteiger kickade boll på skolgården.
Nu kanske någon hävdar att det hade varit bra med lite ungdomlig entusiasm i det svenska laget, att vi borde vara avundsjuka på den stora vågen av talanger  i tysk fotboll.
Visst, för framtiden hade det varit bra. För just den här matchen behövs det inte.

Tyskarna har spelat fin och rolig fotboll under gruppspelet och fått  välförtjänt beröm. Men hur brukar blivande finallag se ut i början av en turnering? Jo, de gör precis vad som krävs för att ta sig vidare. De bränner inte ut sig, de låter det ta några matcher innan de hittar sitt spel, för att sedan öka takten på vägen mot finalen.
Det var så Tyskland brukade göra på den tiden de var bra, men det var rätt längesen nu. I VM 1998 blev de utslagna i gruppspelet. I EM 2000 också. Likadant i EM 2004. Undantaget är finalen i VM 2002, men bara de mest patriotiska tyskarna hävdar att det var något annat än resultatet av en ovanligt tursam lottning.

Den framgångstörstande tyska publiken är förstås lycklig över att deras landslag och Klinsmann satsar friskt framåt från början av turneringen. Men det är precis så som orutinerade, entusiastiska landslag brukar uppträda. De charmar alla i gruppspelet och faller när det drar ihop sig till allvar. Den här gången är det Sverige som har gjort precis vad som krävts för att gå vidare.

Att Tobias Linderoth har klarat sig igenom 270 minuters VM-fotboll med bara en varning är en av det här mästerskapets skrällar, och det måste vara ett gott tecken. Om det är någon gång Lars Lagerbäck ska lyckas vinna en utslagsmatch i ett mästerskap är det mot just detta unga Tyskland. Herregud, ju mer jag tänker på det är hemmaplan och publikstöd faktiskt det enda som talar för Tyskland.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset