De nya terrorlagarna ger statsmakterna närmast fria händer att avlyssna misstänkta utan att de någonsin behöver redovisa hur och varför, skriver Stefan Wahlberg.

Usama bin Ladin lyckades inte bara sätta skräck i västvärlden. Han fick oss också att slita upp många av de grundläggande rättsprinciper som vi tidigare kunde vara stolta över.

Med det ständiga terrorhotet över oss har vi fått nya lagar som har fått både slutenhet och godtycke att blomstra. Och Sverige är inget undantag.

Jag läser åtalet mot de män som står åtalade för förberedelse till mord på konstnären Lars Vilks. Frånsett att bevisningen är tunn så representerar ärendet en obehaglig princip.

På Säpos och åklagarens bord startade det nämligen som ett planerat terroristbrott och denna brottsrubricering hängde med fram till häktningsförhandlingen då den plötsligt förvandlades till förberedelse till knivmord.

Om åklagarens misstankar stämmer så är även detta ett allvarligt brott – i synnerhet eftersom motivet i så fall är politiskt. Men om brottet ”bara” hade rubricerats som förberedelse till mord från början så hade Säpo och åklagaren inte haft tillgång till det batteri av undantagslagar som gäller för just terroristbrott.

Dessa gäller inte bara de bräckliga grunder som man då kan använda för till exempel hemlig avlyssning. De gäller också möjligheten till insyn.

Normalt har en person som har varit utsatt för hemlig avlyssning rätt att få reda på det i efterhand – dock inte vid terroristbrott. Normalt har även allmänhet och medier rätt till viss insyn i efterhand – dock inte vid terroristbrott.

I somras förlorade jag själv ett mål i Högsta domstolen där jag hade begärt ut en enda statistisk siffra över antalet hemliga avlyssningar som hade genomförts vid misstanke om terroristbrott. Till och med statistiken är hemlig.

Med stöd av terroristlagarna ges alltså statsmakterna möjlighet att verka i ett hermetiskt tillslutet kretslopp av avlyssning och hemliga inbrott där dolda mikrofoner monteras in bakom tapeterna. Vi får aldrig reda på omfattningen.

Vi kan inte heller kontrollera om detta sker på vaga, inbillade eller påhittade grunder – eller ens om vi själva har varit utsatta. Hur många ”Lars Vilks-fall” finns det egentligen därute som aldrig får se dagens ljus och en ny brottsrubricering?

+ Äntligen! Tomas Tranströmer för-tjänar att bli Årets julklapp.

Rättsväsendets effektivitet – nu totalsågad även av Riksrevisionen.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset