"Jag sitter i en taxi på väg hem. Men den verkar skum.” Det var det sista Sanna Zetterbergs anhöriga hörde ifrån henne. 

Mannen som körde bilen hon klivit in i utanför den parisiska nattklubben den där aprilnatten åkte ut i skogen där han bakband henne, högg henne i hjärtat, sköt henne och sedan satte eld på kroppen. 

Det var 2008. I dagarna dömdes han till livstids fängelse. 

Vid tiden för mordet hade jag bott i Paris med min pojkvän i sex år redan och jobbade inom krogsvängen. Eftersom jag alltid slutade så sent att tunnelbanan inte längre gick så åkte jag taxi mest hela tiden, och jag minns det där krypande obehaget jag upplevde inför slumpens nycker, känslan av att det lika gärna hade kunnat vara jag.

Många kvinnor verkar tänka så där. 

En av mina vänner i Göteborg blev helt besatt av mordet på Elin Krantz i september 2010, slukade allt hon kom över, inklusive de ohyggliga detaljerna. Hon åkte också med femmans spårvagn den där natten, men när Elin Krantz gick sitt grymma öde till mötes hade min vän lagt sig för att sova. 

En bekant som är uppvuxen i Skåne har berättat om hur mordet på den tioåriga Helén Nilsson gjorde att hon under hela sin barndom var rädd för främmande män, för att bli bortrövad. 

Förmodligen har mordet på lilla Engla Höglund gjort att en hel generation småflickor nu växer upp med den känslan: känslan av att världen är en ondskefull plats som inte tillhör dem, och att det närsomhelst kan komma någon och släcka deras liv. Men jag hoppas sannerligen inte det.

Rädslan kvinnor känner inför att råka illa ut begränsar dem, kringskär deras frihet.  Jag vet ingen man som går runt och är rädd för  att bli mördad, trots att det allra mesta våldet utanför hemmets hägn drabbar män. Livet är skört, det kan närsomhelst ta slut. Men just eftersom det är så, just eftersom allting kan vara över på en evighetssekund, så måste vi ta tillvara på det. 

Sanna Zetterbergs föräldrar har gjort en hemsida till hennes minne, det är bara att googla på hennes namn så hittar man den. Den är så fin, och så hemsk. På sidan finns ett foto av henne när hon är bebis och ligger i sin pappas armar. Det står om en minnesfond som upprättats i hennes namn och som stöttar barn i den utsatta parisiska förorten La Courneuve, till exempel ”hjälper barnen med läxor, stöttar föräldrar, bakar, odlar växter, har diskussionsgrupper, fester och idrottsaktiviteter”, vardagsliv helt enkelt. Att sätta in en slant på den fonden är ett betydligt bättre sätt att hedra Sanna Zetterberg än att vara orolig för att åka taxi.

+ Minnesfond Donationer till Sanna Zetterbergs minnesfond kan sättas in på 5201 1105 757 (SEB).

– Spårrånaren Hur är den människa funtad som lämnar någon medvetslös på ett tunnelbanespår? Fy fan.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset