Fadde Darwich var vaktchef på Spy bar när det begav sig.
Fadde Darwich var vaktchef på Spy bar när det begav sig.

Från stinkande avloppsdike till pulserande kändismecka. Jonas Cramby djupdyker i Stureplans historia för att ta reda på hur mittpunkten för Sveriges nattklubbsliv växte upp runt just Svampen.

Under våren och sommaren 2017 dyker det upp ett gäng dramatiska svartvita filmer på mobilen där sammanbitna kändisar står framför svarta bakgrunder och pratar om något väldigt viktigt. Med ljudet av är det lätt att tro att dessa filmer handlar om den pågående svältkatastrofen i Östafrika eller kanske någon slags terrorvarning men när man höjer volymen visar det sig att svensk media- och kulturelit samlats för att protestera mot att ett köpcentrum ska byggas om.

LÄS MER: ”Stureplan är hela Sveriges hjärta”

Orsaken till det dramatiska tonläget är så klart att detta köpcentrum inte ligger var som helst. Det ligger på Stureplan.
Sturegallerians nya ägare, Abu Dhabis statliga investeringsfond ADIA, vill förvandla hela kvarteret till en byggarbetsplats de kommande 10 åren och oavsett om man tycker att Stureplan är ett trevligt shopping- och nöjesområde eller en vulgär symbol för kommersialism och kändisprivilegier så väcker det känslor.

Det var här Axl Rose bet en vakt i benen, Beyoncé shoppade loss och partyprinsessan Madeleine med sitt följe överklassbarn skapade en ny subkultur i Sverige, kallad brats.
– Fortfarande är det så att går man ut på andra ställen går man på Patricia eller Café Opera, säger Fadde Darwich, före detta vaktchef på Spy Bar och i början på 00-talet dubbad till Kungen av Stureplan av kvällspressen.
– Men går man ut på någon av nattklubbarna i korsningen Kungsgatan och Birger Jarlsgatan så går man ut på Stureplan. Stureplan är inte bara ett kvarter i Stockholm. Det är ett begrepp. Och jag var med och skapade det.
Stureplans historia började dock inte lika fashionabelt.

Istället var området ökänt som Stockholms mest stinkande kloak, något som en mer politisk driven skribent än jag lätt skulle kunna göra poänger på.

Längs nuvarande Birger Jarlsgatan rann Träskrännilen, ett naturligt utlopp från Saltsjön som låg ungefär vid nuvarande Jarlaplan. Det var dock ingen vacker stadskanal för Stockholmarna att strosa krinolinklädda vid utan istället användes det som ett regelrätt avloppsdike för skräp, avföring och avfall. Vid nuvarande Berzelii park dränktes så många katter att området fick namnet Katthavet. Faktum är att området var så lortigt att när vatten från Träskrännilen letade sig till fontänerna i Kungsträdgården i slutet av 1700-talet spreds en stank så vidrig att parkbesökarna flydde i panik.

Någon gång på 1830-talet tröttnade man dock på snusket, träsket grävdes igen och när Sturegatan fick en längre sträckning 1885 bildades det i ena änden en plats som fick namnet Stureplanen – vilket 1932 skulle förkortas till Stureplan.

I takt med att området bebyggdes började det leva upp. 1893 etablerades restaurang Riche ett stenkast från Stureplan och ett par år senare, 1897, öppnades den tyska ölstugan Malta som 1905 bytte namn till Sturehof. 1885 bestämmer sig kurbadsmagnaten Carl Curman att etablera ännu ett av sina moderna badhus, denna gång i den nya stadsdelen Östermalm. Han bygger Sturebadet, vilket i förlängningen ger upphov till att Peter Walhlbeck biter Mikael Persbrandt i armen upprepade gånger som en hund på Spy Bar cirka 120 år senare. Men mer om detta senare.

Stureplan hade börjat bli hippt.

1911 invigdes paradgatan Kungsgatan vilken förvandlade Stockholm till något av en storstad och Stureplan till ännu mer av en naturlig träffpunkt. 1937 invigdes Svampen som gav platsen en ikonisk profil, om än något mer blygsam än den som Eiffeltornet ger Paris eller frihetsgudinnan New York. På 50-talet fungerade Stureplan som ett slags Stockholms Picadilly Cirkus då dess fasader var Sveriges dyraste reklamplats för ljusskyltar och Sturehof hade förvandlats från ölhall till populär fiskkrog. På 60-talet var krogen Brända Tomten, som etablerats redan på 20-talet, så populär att den fick Stockholms första regelrätta krogkö.

Den 3 september 1967 kom dock högertrafikomläggningen vilken gjorde att vägarna drogs om och spårvagnarna försvann. Nästan över en natt förvandlades Stureplan från en naturlig mötesplats till en steril ö i stadslandskapet. I många år var Stureplan inte mycket hippare än Sveaplan. Sturehof var bortglömt och Brända tomten hade blivit BT-bar, ett yuppieställe med börsmonitorer på väggarna.
– För mig var Stureplan vid den här tiden inte mycket mer än en vägkorsning, berättar krögaren Erik Videgård. Jag vet att jag var på gamla Sturehof och sökte jobb en gång men annars var det Berns i Berzelii Park och Kungsträdgården med Café Opera och Victoria som gällde.


Riche är en av ställena vid Stureplan.

1985 inträffade det dock något som skulle knuffa kvarteret i en lite ny riktning.

Carl Curmans klassiska Sturebad brann nämligen ner och när ägarna fick ett förslag om att en ny galleria skulle byggas i lokalerna blev förutsättningen att även Sturebadet skulle återuppföras. Mellan 1986 och 1989 pågick byggnationerna och i byggdammet strosade en ung väktare vid namn Fadde Darwich omkring.
– Jag minns att jag gick rundan en natt och plötsligt hörde musik, säger han. Det var Sturecompagniet som hade öppnat, vilket var lite underligt eftersom det fortfarande var en byggarbetsplats. Gallerian var inte ens färdig.
Snart hade även Stureplan byggts om och Svampen, som hade rivits ett par år tidigare återuppfördes. Sturecompagniet blev omedelbart en populär nattklubb, Sturehof levde upp och en första skepnad av det som skulle bli Stureplan kunde anas.

Men allt som blir riktigt stort, måste först vara riktigt coolt.

Och den som skulle se till detta var krögaren Erik Videgård.
– Efter att Coq Blanc blivit en succé i början av 90-talet fick jag i uppgift av de dåvarande ägarna att göra om Brända Tomten till något nytt, berättar Erik. Jag sökte upp min gode vän Elias Saile Eliasson och vi började spåna idéer.
Erik och Saile slog ihop sig med Uluc Bullen Telmen som då drev de coolaste klubbarna i stan och Peter Lindgrens namn dök upp. Peter hade varit DJ på Ritz vid Medborgarplatsen och drev vid den tiden den smärtsamt hippa krogen och nattklubben East på St Eriksterassen med sin flickvän Frida.

– East hade redan då på kort tid blivit något av ett kultställe med de coolaste gästerna i stan, berättar Erik Videgård. Så vi åkte över till Peter och föreslog en flytt till centrum och efter lite förhandlingar hakade han på. The rest, as they say, is…

Just det. Både krog- och nöjeshistoria.

East blev nämligen omedelbart en restaurang som med sin moderna asiatiska matlagning förde Stockholm lite närmre världen och är på många sätt en föregångare till den krogkultur vi har idag. Och East revolutionerade inte bara mat-Sverige, de långa svettiga nätterna vid restaurangens legendariska bardisk befäste även Stureplan som en partydestination.
– Tillsammans med Sturehof, ombyggnaden av rondellen utanför Sturegallerian och de ställen som poppade upp strax efter definierade East Stureplan som coolt och modernt, säger Erik. East var tuffast i stan då.

Om Sturehof kan kallas Stockholms utelivs svar på Elvis och East David Bowie så kunde man i mitten av 90-talet höra Madonna harkla sig snett över gatan. Det som slutligen skulle göra Stureplan till ett begrepp lika ökänt och igenkänt som Ullared eller Allsång på Skansen var nämligen ett ställe kallat Spy bar.
– Vimal Kovac och jag kände varandra sedan innan, berättar Fadde Darwich. Han brukade anlita mig som vakt när han anordnade studentfester så när han och Micke Becker skulle starta Spy Bar hörde han av sig till mig.

Micke Becker hade tidigare drivit rockklubben Trash Bar en trappa ner i samma hus och med det det nya stället ville han skapa en glamourös nattklubb av internationellt snitt.
– Micke Becker är nattlivets Björn Borg, säger Fadde. Så han insåg snabbt att för att bli riktigt stora måste den nya nattklubben ha en tydlig strategi.

Det skulle bli en bra mix av kändisar, krogfolk och människor som spenderar mycket pengar på krogen. Micke Becker förstod också att det krävdes publicitet.
– Vad många inte förstår är att det var vi själva som tipsade tidningarna så fort det hände något, säger Fadde. Det var vi som ringde Aftonbladet när Peter Wahlbäck bet Persbrandt i armen, när Runar var tvungen att gå omkring med polisens larmtelefon eller när Zlatan blev utkastad.

Att Spy bar hade öppet till 5 och snabbt drog till sig de rika, glamourösa och tungt kriminella, gjorde också att en krogvakt för första gången blev en lika viktig aktör som en krögare eller nattklubbschef.
– Ett ställe som Spy bar styrs ju av vakterna, säger Fadde. Det var vi bestämde vilka som skulle släppas in och hållas ute. Det var lite som att lägga ett pussel. Gangsters gillar till exempel att festa med kändisar eftersom de höjer deras status och kändisarna får i sin tur beskydd av de kriminella, samtidigt som man måste försöka hålla den kriminella svansen ute. Så det är klart man fick ta lite smällar. Sedan måste man ha koll på om gangstern a är ovän med gangster b också så att de inte är inne samtidigt.


Här på elskåpet stod Fadde och pekade ut de som fick komma in på Spy bar.

Fadde visade sig snart ha en naturlig talang för detta.
– En duktig fotbollsspelare vill bli proffs. Jag såg likadant på vaktyrket. Jag gick in för mitt jobb och ville bli bäst på det, säger han. Jag har alltid haft lätt att känna igen människors ansikten, jag kunde till och med peka ut hockeymålvakter som ingen visste vilka de var utan mask. En gång pekade jag till och med ut Luleå Hockeys Jarmo Myllys. Detta gjorde att det snart blev jag som fick stå på elskåpet och peka ut vilka människor som kom in.

Detta visade sig bli den sista biten i pusslet Stureplan och trycket på Stadsdelen blev enormt. Under några år i slutet på 90- och början av 00-talet var Stureplan Stockholms mest diversifierad uteplats. Brats festade med kändisar, hiphopare, klubbkids och kriminella. Dokusåpakändisar, kungligheter och glamourmodeller gnuggade axlar med indiepoppare, förortskids, krogfolk och journalister. Stadsdelen figurerade ständigt på löpsedlar och Vimal Kovacs Stureplansgruppen startade snart sajten – som med sin digitala bevakning av sig själva blev en smart och rolig föregångare för selfiegenerationen.

Joel Ighe, som är nuvarande nattklubbschef Spy bar, hade vid den här tiden dock ingen riktig relation till Stureplan.
– På 90- och början av 00-talet sprang jag runt i Majorna i Göteborg och målade graffiti och lyssnade på typ Looptroop, berättar han. Stureplan var ju på sin höjd ett skällsord i mina kretsar. Och sedan är det klart att man hade koll på att typ Robinsson-Robban hängde där. För det såg man ju på TV3.

Så kommer det fortfarande människor från landet till Stureplan och undrar var man kan hitta Dr Alban och E-type frågar jag. Joel skrattar.
– Jag brukar inte kommentera vilka gäster vi har, säger han. Men E-Type har i alla fall hunnit med några besök sedan jag tillträde för ett år sedan. Dock verkar bratkulturen vara ett minne blott. Jag tycker dock inte man ska glömma vad dom gjort för svensk kultur. Utan dom kanske vi inte hade haft svenska ikoner som Swedish House Mafia, Basshunter och männen bakom Trustorhärvan.

Inte bara gästerna har förändrats, utan även krogkulturen.

– Det har blivit mer diversifierat och lättare och gå ut i Stockholm idag, säger Erik Videgård. Förut var det en stor grej. Nu är det en del av vardagslivet. Det finns bra ställen i alla stadsdelar och de stora nattklubbarna har mest blivit en utflyktsplats på helgerna, ofta av gäster som reser in till stan. De små ställena på holmarna är egentligen intressantare.

Nej, även om Stureplan inte har samma dominans över Stockholms nöjesliv längre är det fortfarande ett begrepp som väcker känslor och engagemang. Stadsbyggnadskontoret har vid skrivande stund fått in över 8 000 skrivna protester mot de så kallade Stureplanerna och Sveriges kändiselit väntar fortfarande spänt på ett beslut. Fadde Darwich, som idag driver Underbara bar och en handfull andra ställen på Södermalm i Stockholm saknar dock den gamla goda tiden.
– Mycket med dagens uteliv är bra, säger han. Alla kommer in. Det är trevligt och mysigt men det finns samtidigt inga ställen med samma mystik som Stureplan brukade ha. Jag saknar spänningen. Det exklusiva. Så inom en mycket snar framtid planerar jag att öppna exakt ett sådant ställe igen.

Han gör en kort paus.
– Men det måste vara på Stureplan i sådana fall. Det skulle inte funka någon annanstans.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset