Göran Greider
Chefredaktör för Dala-Demokraten

”Det var om aftonen som sommaren flög rakt in i famnen min” – hördes plötsligt orden ljuda en sen eftermiddag genom grönskan i en lummig trädgård. Det där är en av de vackraste rader jag vet i svensk litteratur; den skrevs av Dan Andersson för snart ett sekel sedan. Jag låg i gräset, ännu hade solen inte börjat gå ner men aftonen anades på himlen och över hustaken i den lilla byn Syrholen i Dala-Floda, i Västerdalarna. På en scen, på Värdshuset i byn, framför ett sjuttiotal åhörare, satt sångaren Kiko del Paraguay. Han sjöng utan mikrofon. I år fick denne indian Dan Anderssonpriset och hade därför ett par veckor tidigare kommit flygande från Paraguay för att ta emot det i Luossa, i Dalarnas finnmarker.
På sjuttiotalet anlände han som mycket ung man till Sverige, på flykt undan diktaturen, men lovade sig själv att återvända till Latinamerika när hemlandet blivit fritt. Det blev det efter många år och han återvände. I Latinamerika kom han snart att med sina tolkningar på spanska av Dan Anderssons sånger att hamna på flera hitlistor, såsom Mexikotoppen, med bland annat ”Jag väntar vid min stockeld”. Han berättar att många miljoner latinamerikaner i dag känner till Dan Anderssons sånger och massor av olika grupper sjunger dem.

Hur är det möjligt? Hur kan något som förefaller vara så ursvenskt plöja sig fram genom en trots allt mycket annorlunda kulturell värld?  
På den frågan har han två svar: Det ena är att otaliga fattiga människor i Latinamerika helt enkelt känner igen sig
i det Fattigsverige som Dan Andersson beskriver. Det andra svaret är emellertid lika intressant: Dessa sånger är universella. Versraderna flyger över himlarna, rör sig över haven och samma grundläggande motiv återfinns i all mer folklig diktning. Därför kunde han sjunga sånger från Pusjkins Ryssland, från Puerto Rico i dag, från Neapel för trehundra år sedan och hävda att i dessa olika sånger dallrar samma poetiska och existentiella sanningar som i Dan Anderssons ”Brev till min syster” eller ”Minnet”.

Där jag låg i gräset trodde jag honom. Vi som hörde honom sjunga trodde honom. Och när vi trodde honom kände vi oss litet större än tidigare, större som människor: Något som vi älskade älskades uppenbarligen lika innerligt av människor på helt andra platser. När dikter och sånger som man kan väl, som man har djupt inom sig, blir synliga i ljuset från ett annat språk händer något med dem; de fördjupas, de får ett andra liv.
Vid några tillfällen passerade några dånande flygplan över byn där konserten ägde rum. De kom från en idiotisk ”flygfest” några mil norrut där samma slags stridsflygplan som bombar Libanons befolkning visades upp för en massa åskådare. Jag trodde Kiko skulle bli litet irriterad, men han verkade inte märka dem. Den där sensommaraftonen var det i stället sommaren som flög emot oss.
Ibland tänker jag att det här är det enda som kan rädda oss från oss själva, våra värsta sidor. Var och en som hör de sångrader han eller hon älskar mest komma emot sig på ett annat språk och står vidöppen för det – om den människan finns det hopp.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset