DENISE RUDBERG Författare och styrelseledamot i queerförlaget Normal

Charlotta Flinkenberg kom nyligen ut med ”Viktiga boken”, där hon humoristiskt och detaljerat berättar om den stora bedriften att gå ner tjugofem kilo. Jo, ni läste rätt, tjuuugofem kilo. Det är en del. Om jag förstått henne rätt så handlade det i slutändan om att hon ”bara” bestämde sig. 
Jenny Dahlberg, som tidigare kommit ut med boken ”Tjock” kom till slut på att livet som tjockis inte var något vidare, så hon bestämde sig för att bli smal och skrev en ny bok.
På tv rullar programmet ”Du är vad du äter” oförtrutet vidare och jag tittar lystet på alla avsnitt. Kim och Nina (från den forna gruppen Friends) blir från att ha verkat näst intill nere för räkning efter upptuktelse sunda och levnadsglada tjejer. Upptuktaren är kostexpert och heter Anna Skipper. Hon förespråkar ”slow food” och en jädra massa motion.
Slow food innebär blötläggande av bönor, baljväxter och en massa annat som jag inte kan stava till.

Emma ”Dolce vita” Andersson gick på fest och råkade springa ihop med en personlig tränare, som ett par dagar senare ringde upp Emma och bad att få bli hennes viktcoach. Sedan terroriserade han henne tills hon gav vika och blev en sund människa.
Själv vet jag inte riktigt var jag ska börja. Efter två täta graviditeter och en massa stress kan jag bara konstatera att jag fortfarande har en fettkostym på cirka femton kilo som sitter runt min gamla kropp. När mina tjejkompisar med förvåning i rösten berättade att amningen gjort dem smalare än någonsin gick jag i stället upp ett par extra kilo.
Ibland funderar jag på om jag ska överge familjefriden och följa Victorias linje, helt enkelt gänga mig med en träningsexpert. Fast jag gillar ju min man.
Tarmsköljning sägs också vara både effektivt och nyttigt. Det innebär att man ska dricka nio liter ljummet saltvatten per dygn och sedan … ja, ni förstår nog utan vidare detaljerad beskrivning. Låter faktiskt inte som en särskilt långsiktig lösning. ”Åh, ska vi på fest i helgen? Men då måste jag lägga in mig för sköljning innan om jag ska komma i klänningen.”

Jag ser ingen annan utväg på det hela än att ropa på hjälp. Ropet låter som följer:
”Jag är en sliten tvåbarnsmamma på trettiofyra år. Mitt yrke är stillasittande och jag jobbar mycket. När jag inte arbetar är jag hemma med sjuka barn som behöver ta det lugnt och sitta stilla. Jag stressar jämt, får ringa återbud till det mesta jag företar mig eftersom det alltid kommer något emellan. Sömn är något jag bara minns så där i periferin som något ouppnåeligt.”
Känner någon sig manad att hjälpa en kvinna i nöd? Inte? Jaja, då är det väl bara att pallra sig i väg till Viktväktarna and get on with it. Eller tror ni man kan ringa Joe Labero och fråga om han har någon idé? Han är ju illusionist för fasiken. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset