CISSI WALLIN: Åh nej. Inte ännu en människa som mår dåligt. Har ångest. Ska hon dra ner mig ännu mer? Jag som behöver livsglada normala vänner som typ gillar Ålandskryssningar, parmiddagar och aldrig blir för fulla och bryter ihop framför en hundmatsreklam. Mitt liv har under de senaste åren kantats av folk med ångest. Eller psykisk ohälsa som det så fint heter, övergripande. Vi som har diverse diagnoser. Bokstäver. Sömnproblem. Livskriser och melodramatiska vardagsliv om vartannat. Jag la mig ner som en blöt ostbåge i soffan och (dramaqueen) grät. Ingen normal vän vill ha mig. Ingen tycker om mig. Snyft buhu offerkofta på.

Men så kom Sara. Och jag gav henne en chans eftersom jag är en impulsiv kamikazepilot. Hon äter också piller för att psyket ska funka bättre. Hon brottas också med stora sumogubbar i hjärnan. Hon känner också att hon är en rund boll i ett kvadratiskt hål till samhälle. Och hur fan skulle det sluta?
Men Sara var annorlunda. För hon tyckte inte synd om sig själv. Eller mig. Hon la alla sina kort, synade alla mina och konstaterade att det nog mest är så att vi är briljanta och resten av det fyrkantiga samhället är själva problemet.

Psykisk ohälsa händer i en av fyras liv.
Det är vår största anledning till sjukskrivning just nu, enligt Försäkringskassan. Ändå pratar vi knappt om det. Vi pratar om klassklyftor, rasism, sexuella övergrepp... Men vi pratar inte om att behöva piller för att funka. Om att vara svag och livrädd. Om att vara livrädd för att bli stämplad som en människa som bara är sitt mående, just här och nu. Psykfallet, om man så vill. När någon mår dåligt och bara vill slippa skämmas flyr vänner, kollegor, ibland även familj. Det är som att det skulle vara smittsamt. Ska jag berätta vad som smittar? Ömkan och självömkan. Det är en pandemi.

Det är väldigt vanligt att vi med psykisk ohälsa, vi fjärdedelen, tror att vårt mående är så otroligt ovanligt och obegripligt för resten av världen. Ingen förstår hur dåligt jag mår, och så vidare. Detta på grund av ett tabu som grott i generationer. Ett ideal där den som agerar mest normalt vinner. Det vill säga; stannar kvar i ett pissigt förhållande, hatar sitt jobb men inte vågar testa något
annat, hänger kvar i sin situation och ömkar sönder till­varon. Ingen förstår hur dåligt jag mår.
Jo då. Vi förstår. Och vi vill prata. Många vill prata utan att serveras ”lösningar”. Vi vill bli sedda på som de komplexa varelser vi (alla) är. Men hur får vi gemene hen att börja prata mer och ömka mindre? Och hur får vi det fyrkantiga hålet lite mer rundat i kanterna? Ska jag behöva köpa en bågfil?

Och så Sara. Något av det bästa som hänt mig. En person som förstår utan att förstå sig på. En människa som accepterar utan hundögon. Alla borde ha en Sara. Ingen borde hålla känslorna i bröstet. Kristian Gidlund hade rätt.

+ Kampanjen "Hjärnkoll" som jag håller i på Twitter. Där pratar vi öppet om själen. Häng på!

– Att nästan 30 procent av alla arbetande inte vill ha kollegor med psykisk ohälsa, enligt Lunds universitet. Vad räds ni?

LÄS MER: Cissi Wallin bakom #dettaärjag

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset