Silvaplana bjuder på bad och vindar perfekta för kite- och windsurfing på toppnivå. Men också på cykling och vandring där även utsikten tar andan ur dig.

Engadin, den dalgång där Silvaplana ligger, är också hemvist för över 200 sjöar. Många av dem så små att de tidigt under sommarhalvåret når uppåt 20 grader. Det badas mer än man kan tro, med andra ord. Lägg till ekvationen en viss vind, kallad Maloja. Här skulle man kunna göra sig lustig över punktlighet och klockor från Schweiz, för Maloja kommer över bergskammarna från sydvästlig riktning nästan exakt vid lunch, dagligen, och mojnar när solen försvinner. Styrkan ligger för det mesta på sex-tio meter i sekunden, konstant.

Mitt i måltavlan för vinden ligger Silvaplana, som också råkar vara en av de större sjöarna i dalgången. Och detta, tillsammans med skön temperatur, innebär perfekta förhållanden för vind- och kitesurfing hela 1 800 meter över havsnivå. Lokalbefolkningen hävdar dessutom att dalgången ofta har uppåt 300 soliga dagar per år. Rena drömmen, sålunda.

Höghöjdsträning with a view. Områdena runt St. Moritz är spektakulära

Väl på plats kan den oinvigde få sig en smärre chock, för Silvaplanas norra strand förvandlas fort när snön försvinner. Från Europas flesta hörn rullar det in husbilar och campare, så gott som samtliga till tänderna kittade med surfprylar, longboards och cyklar.

En promenad kvällstid genom campingen är som en enda fest. Italienare stämmer upp i körsång i ett tält. Ett gäng tyskar grillar vid sin VW Westfalia campingbuss. Och se där, till och med ett amerikanskt par på besök från Kalifornien. Vår resa, sent i augusti, sammanfaller inte bara med schweiziska mästerskapen i vindsurfing, utan även 39:e upplagan av ett surf- och kite-maratonrace. Men trots hundratals tävlande blir det aldrig trångt vare sig på sjön eller till lands. Bara gemytligt.

I centrum, vid campingen, finns café, uteplats och även en mindre hamn – perfekt start- och landningsplats för SUP (stand up paddle board), vindsurfare och kanotister. Här kan man med fördel även hyra det mesta i utrustning, samt boka kurser för kite eller surf. Anländer man tidig morgon, innan vinden börjat rulla in, kan man hyra en SUP eller en tvåsitsig kanot och glida runt sjön i absolut stillhet. Vattnet är klart och så stilla att bergstopparna runt oss speglas. Det är en närmast filosofisk upplevelse som med fördel avslutas på caféet.

När vinden strax runt lunch rullar in ökar pulsen märkbart. Det riggas segel, våtdräkter åker på och snart är sjön färglagd av surfare. Vi startar vid campingens östra ända där en stor äng gör det enkelt att lägga ut linor och kite. Ett kvickt skutt ner till stranden, där det blir start i drygt meterdjupt vatten. I fonden ett medeltida slott och bergen. En mäktig upplevelse, klart väsensskilt från hav med ändlös horisont som annars är legio för surfare. Vi överraskas positivt per omgående: vinden är så gott som helt konstant, runt åtta meter per sekund, och inte det minsta byigt.

Vattnet är inte stökigt heller, snarare rätt platt och enkelt även för nybörjare. Tillsammans med dryga 20-talet andra kitare surfar vi från strand till strand alltmedan mästerskapet pågår för fullt i andra änden av sjön. Ett par timmar och en lunch senare känner vi oss nöjda. Så vad mer kan dalgången bjuda på? Vandring, så klart. Runt om i dalgången finns hela 580 kilometer vandringsleder, mestadels ovan trädlinjen. Totalt fyra områden nås via rälsbana eller lift: Corviglia, Corvatsch, Diavollezza samt Muottas Muragl.

Åt vilket håll du än vandrar möts du av storslagna, och svårslagna, vyer

Vi väljer att starta vid Punt Muragl, en knapp mil nordost om St. Moritz. Rälsbanan tar oss upp till Muottas Muragls bergsstation 2 456 meter över havet, där leden börjar. Här vidtar närmare två timmars vandring i moderat stigning. Stigen är mestadels hårt stampad jord, sålunda inget som kräver särskilt tunga kängor, så du kan lätt lyfta blicken och ta in landskapet som är nästan löjligt vackert. Grönt och böljande, men ändå lite kargt.

Naturen känns nära och närvarande. Luften, klar och frisk. Som bäst är det nog vid Segantini-hyttan. Här, på 2 731 meters höjd, blickar man ut över hela Engadin. Allt får plats i samma ögonblick. Vatten, grönskande ängar, Bernina-massivets svarta spetsiga berg och glaciärisar. Inte undra på att världsberömde alpkonstnären Giovanni Segantini klättrade hela vägen hit i jakt på det perfekta ljuset.

Munt de la bês-cha, en pittoresk liten restaurang i natursten som öppnades av familjen Niggli 1907.

Efter pausen väntar ytterligare ett par timmars vandring österut, neråt mot skogsbeklädda sluttningar. Halva vägen ner öppnar sig en glänta i skogen. Här hittar vandraren Munt de la bês-cha, en pittoresk liten restaurang i natursten som öppnades av familjen Niggli 1907. Uteplatsen med milsvid utsikt är vårt sista stopp innan vi vandrar ner till Pontresina, där vi tar buss tillbaka till starten vid Punt Muragl.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset